Highway 1, San Francisco, och någon form av avrundning

Efter att ha checkat ut från Victorville, stod den enskilt längsta bilfärden på agendan. 80 mil upp till San Francisco via den fantastiska kustvägen. Vi hade vädret till största delen på vår sida och fick smått fantastiska vyer längst vägen. För min egen del var det ganska intressant att åka åt andra hållet den här gången, efter att ha kört här för två år sedan.

Vid Big Sur var det en ganska stor mark- och skogsbrand som sträckte sig nästan hela vägen ner till oss. Polis och räddningstjänst har mobiliserat enorma resurser och kämpar fortfarande med att hålla bränderna så långt ifrån bostäder som möjligt.

Vi kom fram strax efter mörkrets inbrott och kastade mer eller mindre bara in våra väskor och gav oss iväg och försökte jaga föda. Vi var allihop rätt less på att åka bil skulle jag tro…

Dagen efter blev en heldag inne i själva San Francisco, som faktiskt börjar gro lite på mig. På kvällen lyckades vi till slut också få tag på biljetter till Alcatraz, vilket blev dagens aktivitet. Vi avslutade festligheterna med en trevlig middag.

Om jag ska försöka mig på någon sammanfattning, såhär 14 timmar innan vårt första flyg hemåt är tänkt att avgå, så är det att vår planering verkligen varit spot on. Allt har verkligen klaffat, vilket är ganska tillfredsställande när vi spenderat flera månader med att scouta resor, hotell, aktiviteter etc. Vi har också haft lite tur och stött på några guldkorn på vägen.

Vädret har varit fullständigt outstanding, innan vi kom till Kalifornien hade vi knappt en dag under 40 grader varmt. Så vi har verkligen utnyttjat vår tid här, utan att behöva känna att vi stressat igenom någonting.

Med det som en positiv bakgrund känns det ändå skönt att få komma hem igen, hem mot nya äventyr och en ny framtid.
Skönt att äntligen få avsluta det här jäkla bloggandet som startade av någon oförklarlig anledning 2012🙂

Cirkeln är sluten!

Victorville och LA(X)

Efter att ha lämnat Nevadaöknen bakom oss väntade Kalifornien och den lilla hålan Victorville. För er som spelar GTA 5 så är Victorville en av platserna som gett inspiration till ”Sandy Shores” som är en kombination av ett flertal mindre städer norr om LA. Just Victorville är en av de lite större platserna och är faktiskt delvis trevligt och modernt, men vi fick även lite smakprov på just GTA-inspirationen som beskriver Sandy Shores som ”[…]somewhat abandoned, poverty stricken, desolate town with meth labs, trailer parks, drug addicts, gang activity, prostitutes and bigoted rednecks aplenty.”

När vi kommit fram och installerat oss på hotellet, tyckte vi att vi kunde göra någon nytta med resten av dagen och bilade upp någon mil till Southern California Logistics Airport, eller Victorville Airport dit en hel del plan antingen ställs upp, eller möter sista vilan när de spelat ut sin roll i verksamheten.

Vi hade scoutat området rätt ordentligt via flygbilder och trodde nog att med lite terrängkörning borde vi kunna komma ganska nära. Efter lite navigering genom staden och ut i ett mindre ghetto så hittade vi en ödslig sand-/grusväg som ledde oss rakt ut i öknen. Vad som mötte oss var smått fantastiskt. Det visade sig att vi kom hela vägen till det norra staketet PRECIS vid den stora uppställningsplatsen. Och när jag säger stor, menar jag verkligen stor. Vi hamnade meter ifrån rader och åter rader av 747:or, DC10:or och andra widebodies. Fullständigt makalös upplevelse.

Det blev nästan en liten andaktstund där vi stod mitt ute i öknen, helt ensamma. Solen var på väg att gå ner och en måttlig bris skapade ett nästan ödsligt vindbrus mellan de förfallande jätteplanen. Jag tror att vi allihop tyckte att det var en fantastisk, men samtidigt lite sorglig, upplevelse. Här står ett hundratal fantastiska skapelser, som under decennier transporterat hundratusentals människor till olika destinationer, samt ett oräkeligt antal ton frakt jorden runt. Det är lätt att känna sig rätt liten i sammanhanget. Samtidigt var det ganska sorgligt att se graden av förfall som drabbat de här majestätiska planen när de börjat kosta mer pengar än vad de drar in. 

Vi tog oss till slut tillbaka in till hotellet och åt en trevlig middag på en närliggande restaurang.

Dagen bjöd på en snabbvisit in till Los Angeles, staden där djävulen himself styr över infrastrukturen… Vi beslutade oss för att börja med ett stopp vid Griffith-observatoriet för att få lite utsikt över staden, för att sen ta oss in mot flygplatsen LAX för lunch och flight-spotting. Det slutade med att vi var kvar ett par timmar med alla möjliga olika plan på kort final till 25:orna på LAX. Vi startade processen med att ta oss hem genom att försöka manövrera oss igenom den smått bisarra trafiken. Vi fick en liten glimt av den förödelse som den stora markbranden orsakat norr om staden, som slutande ungefär 1 mil söder om vårat hotell. Vi fick en rätt ordentlig glimt av hur nära vägen branden tagit sig, och de närliggande husen och affärerna som blivit, i olika grad, drabbade. Just idag  meddelade myndigheterna att man mer eller mindre har hela branden under kontroll.

Vi börjar närma oss sista etappen på resan, imorgon styr vi skutan mot vår sista anhalt San Francisco. Vi har i dagsläget lagt lite mer än 200 mil i bil och med de sista 80 milen imorgon så bör vår totala reslängd landa på till slut runt 300. 

Bilder från Victorville, och LA, finns på bilder.badanka.com och rekommenderas varmt!

Ciao.

Sin City, och det strax innan

Efter att ha lämnat den pittoreska staden Flagstaff bakom oss, styrde vi kosan dikt västerut för att lämna Arizona och göra ett kort pit-stop i Nevada på vägen till Kalifornien.

Men innan vi lämnade Arizona kikade vi förbi i den lilla ökenhålan Kingman, dit många flygbolag kör plan som antingen skall långtidparkeras, eller möta liemannen. Vi hade hoppats på att få se någon gammal SAS-kärra stå och skräpa, men det var ett tag sen de körde dit någon så den har antagligen gått i pressen redan och lever nu förhoppningsvis som läskburk eller något annat lämpligt, för just den flygplanstypen i fråga.

Precis vid gränsen Arizona-Nevada så ligger Hoover Dam, som också blev förärat med ett kort besök. Temperaturen var nu uppe i en bra bit över 100 igen, så av förklarliga skäl blev det inget långbesök.

Vi kom in i Vegas lagom till att eftermiddagen började närma sig kväll, och ljusen över staden började tändas. Alltid lika häftigt.

Dagen efter spenderades ute på stan i den 107-gradiga hettan. Vi hittade lite bra flightspottingställen runt flygplatsen, tog lite bilder på den berömda Vegas-skylten, cruisade på The Strip fram och tillbaka och gick mest runt och insöp allt som Vegas erbjuder, vilket allt som oftast innebär  någonting anskrämligt…

På kvällen susade vi återigen in mot Las Vegas Boulevard, och The Venetian som har allt från hotell, casino och shoppingcenter. Men även lite restauranger, och vi var sugna på att testa en italiensk som låg på den kanske inte helt skalenliga Marcusplatsen, komplett med fake-himmel och allt!

Dagen erbjuder vår kanske minst planerade dag på hela resan. Det enda som står på minutschemat är transit Las Vegas, NV till Victorville, CA. En ca 3 timmars bilfärd mot en liten stad ca 50km nordöst om Los Angeles. Den ligger dessutom precis vid kanten av den stora skogsbranden i San Bernadino-området, men enligt myndigheterna är den branden ca 80% under kontroll och ökar ganska stadigt. Så vi är inte oroliga mer än att vi kanske blir tvingade att ändra våra planer för kommande dagar pga avstängda vägar.

Det är ett problem för morgondagen!

Några få bilder från de senaste dagarna på bilder.badanka.com

Grand Canyon mk II

Dagens exkursion tog oss 1½ timme nordväst upp till Crand Canyon National Park. Vädret var extremt ostabilt större delen av dagen, men vi klarade oss helt otroligt nog från regn, mer eller mindre helt.

Grand Canyon är ett sånt där ställe där man kan ta 10000 foton, förklara och berätta och fortfarande inte få fram hur osannolikt häftigt det är att stå där, och titta ner 1.5km i dalgångarna, med milsvid utsikt. Det är ett ställe man helt enkelt måste uppleva själv, och jag känner mig ganska nöjd med att fått göra det en andra gång!

Kvällen avslutades med en trevlig middag och lite drinkar på en närliggande skaldjursrestaurang.

Idag blir en liten mellandag, där det enda som egentligen står på schemat är transit från Flaggstaff, där vi befinner oss just nu, och till Las Vegas, NV. Eller Henderson om man skall vara mer korrekt, vi valde att bo lite utanför Las Vegas, då planen från början var att vi skulle åka runt en del. De planerna ändrade sig dock till att göra morgondagen till en heldag i Vegas istället och så tar vi sakerna vi skulle kolla in under resdagen idag istället. En plan som jag tror var ett bättre alternativ för att slippa åka fram och tillbaka.

Efter Las Vegas är det dags att röra sig mot Kalifornien för de sista 5 dagarna. Det kommer bli lite sicksackande för att manövrera oss igenom de områden som just nu drabbats av ganska kraftiga skogs- och markbränder, men än så länge tror vi inte att det kommer bli några större förändringar i varken resvägar eller planerade stopp.

Ett gäng bilder ligger upplagda på bilder.badanka.com som vanligt!

Until next time!

Titan Missile Silo

Onsdagen var utcheckningsdag från Tucson. Vi började med att åka 30 minuter åt ”fel” håll, dvs söderut och mexikanska gränsen, för att titta in på Titan Missile Museum.

Det är, som jag uppfattade det, den enda kvarvarande kalla-krigs-kärnvapenmissilen som finns kvar efter att Soviet och USA kom överens om att börja avveckla… Hela kärnvapendelen av kalla kriget byggde ju på, som USA kallar det, ”peace by deterrence” eller löftet om ”mutual assured destruction”. Dvs man bygger på sig en så stor arsenal att motståndaren vet att om man skulle få för sig att vrida på nyckeln, så skulle minst samma öde falla på ens eget land.

Silon vi var på var aktiv 1963-1987 och är en veritabel tidskapsel. Förstå att världens öde har legat i händerna på 4-mannalag och teknik från 60-talet…

Förutom den vanliga turen hade vi även slagit till med lite extra och fått en specialguidad tur ner till våningar vanliga dödliga inte har access till, ffa var det jäkligt mäktigt att stå på plattformen där ICBM:ens motorer egentligen skulle ha varit monterade, och titta upp längs den 110 fot långa raketen! Klart en once-in-a-lifetime-grej!

Efter att ha kylt ner oss lite från den 44-gradiga hettan så styrde vi siktet norrut, igenom Arizonas huvudstad Phoenix och till Flagstaff, där vi nu är på 6900 fot över havet. Flagstaff är en trevlig liten stad, med lite gammeldags amerikansk känsla. Vi klev ur bilen på hotellet, i 17-gradig svalka, och tog mer eller mindre omgående sikte på en restaurang i ”historical downtown area”. Rätt trevligt ställe med bra mat och egen öl, absolut inget att klaga på.

Idag väntar en tripp till Grand Canyon, och vi hoppas på att vädret är på vår sida. Det är ju somsagt regnperiod här just nu, och även om vi var rätt skyddade från vädret nere i ”the valley” så är vi lite mer utsatta här uppe. Så länge det inte regnar, och sikten är god så blir det med all säkerhet en kanonupplevelse. Jag har ju varit här förut, men har absolut inget emot av att besöka det igen!

Klockan är just nu 09:45 vilket borde motsvara 18:45 hemma, så ni slipper missa ett inlägg bara för att det postades mitt i natten. Jag har slängt upp några bilder från missilsilon på bilder.badanka.com så det är bara att titta in och förundras!

Adíos!

A dry heat

Efter att ha lämnat huvudstaden, via ett kortare stopp i Atlanta, Georgia, har vi nu hamnat ute i öknen. Närmare bestämt Tucson, Arizona.

Vi fick ett rätt storartat välkomnande när vi landat, då ett tiotal F16 startade strax efter vi landat, med EBK som skapade rätt häftig eldkvast efter.

I Arizona har man vett nog att bry sig så pass mycket om sina invånare att man frångått idiotin med sommartid, således har vi nu ytterligare tre timmar att lägga på de tidigare sex, som skiljer oss från Sverige.

Dagen bjöd på ett besök till Pima Air & Space Museum, som enligt sig själva är det tredje största flygmuséet i USA baserat på antalet flygplan de visar. De är ett privatägt, men ideellt arbetande, museum som har flygplan på lån från privatpersoner, organisationer och myndigheter runt om hela landet. Majoriteten av de flygplanen som står på området är parkerade utomhus, då Arizonas klimat medger uppställning utomhus året runt, med hyfsat lågt slitage. Det som sliter mest på planen är UV-strålningen från solen som ligger på mer eller mindre konstant, 365 dagar om året.

Just nu befinner man sig dock i, det man själva kallar, ”regnperioden”. Vi har ju alla lite olika definition på regnperiod, då man får ungefär 25cm regn PER ÅR… Än så länge har vi inte sett en droppe, men just i skrivande stund befinner sig ett rätt rejält åskoväder precis runt staden. Det skapar rätt häftig ljud- och ljuskuliss med blixtar och åska.

EDIT: Just nu kom det faktiskt en hink regn…

Vi tog också en rätt häftig busstrip till den intilliggande militärbasen Davis-Monthan AFB där USAF har sin gigantiska boneyard (eller 309th Aerospace Maintenance and Regeneration Group). Det är svårt att förklara hur mycket plan, reservdelar, saker och prylar det är överallt, det är bättre att kika bland alla bilder jag tog. Om Sverige skulle behöva byta någonting på sina 6 st TP84 (eller Lockheed Martin C-130, kort kallad för Hercules) så kan man slå en signal till Davis-Monthan och fråga om man kan få något från deras typ 100 stycken vi såg som bara stod, och de vi såg i luften…

Under dagen var temperaturen uppe i runt 110 grader (runt 43 grader varmt) men tack vare att luftfuktigheten inte är i närheten av vad vi hade i Washington är det bara jäkligt varmt, och inte olidligt :) 

Vi ska trotsa ovädret och ge oss ut för lite middag (klockan är typ 20 här lokal tid…) så bilderna kommer nog lite senare, men med tanke på att klockan är 5 på morgonen hemma har jag en känsla av att det inte är någon brådska, bilder.badanka.com som vanligt!

100 grader varmt…

Så har vi då startat resan och lyckats tagit oss till Washington, DC. 
Vi har i all ärlighet varit här i snart två dygn om man skall vara korrekt, men vi är inte så kinkiga…

Sommaren är iallafall fortfarande kvar, vilket var lite trevligt eftersom det började bli lite höstigt i Sverige. När vi landade på Newark så var det runt 30 grader, och efter att vi sicksackat oss den korta sträckan till Washington, runt det oväder som omringade större delen av NYC, så hade temperaturen inte sjunkit alls. När vi lämpat av allt bagage på hotellet, och tagit oss ut på stan för lite (för oss) sen middag så var hettan och luftfuktigheten fortfarande rätt markant.

Morgonen efter vaknade vi såklart hyfsat tidigt och vi hade bestämt oss för att turista loss ordentligt. Planen var att promenera runt i stan och titta på lite sevärdheter. Vi var väl utanför hotelldörren klockan 8 på morgonen, och då stod termometern på 28 grader, det ökade med tio till under dagen. Detta kombinerat med en galen luftfuktighet tangerade tydligen Washingtons värmerekord på 100 grader (F). Vi blev lagom grillade kan man säga.

Värmen skapar lite intressanta fenomen hos folk, vart man än är på väg ser man folk sikta på närmaste skugga och de som livnär sig på vattenförsäljning lär ha livets glada dagar för tillfället.

Vi tog oss iallafall runt i stan och tittade på det man ska titta på i Washington och avrundade turistandet med ett besök upp till Arlingtonkyrkogården och efter det middag och nån drink på Capitol City Brewing Company. Vi avslutade med en promenad genom stan hem.

Dagens exkursion var planerad till att titta till Capitol Hill och området där ikring, samt ett besök på Smithsonian National Air and Space Museum. En trevlig inrättning, om än lite åldrad, som faktiskt inte kostade något att besöka. Vi befinner oss just nu tillbaka på hotellet en sväng, för att ladda batterierna lite (bokstavligen talat, då Arvid glömt att ladda batterierna till sin kamera) och sen bege oss ut för lite flightspotting runt Reagan-flygplatsen. Vilket man mer eller mindre kan göra var som helst inne i stan, då det är konstant trafik till flygplatsen som ligger strax utanför downtown.

Imorgon går färden åter till flygplatsen, men då för att faktiskt flyga. Vid 16-tiden (lokal tid) går första flighten mot Atlanta, för vidare färd mot Tucson. Vi kände att det började bli lite svalt här så vi byter stad mot öken…

Förhoppningsvis ska jag lyckas frambringa lite bilder, man känner sig lätt outrustad när man är i sällskap med två personer medelst varsin systemkamera av högre kvalitet… De kommer isåfall upp på bilder.badanka.com allt eftersom.

Until then!

Klappat och klart!

Precis som i tidigare fall så har vi legat i ordentligt på planeringssidan. Nu är allt fast klart; hotell, flyg och hyrbil. Till slut hittade vi ett hotell i San Francisco som inte skulle kosta skjortan och femtio. Vi var faktiskt inte på AirBnb ett tag, men beslutade oss till slut för ett hotell som hade helt OK läge, och helt OK pris.

Det är rätt tillfredsställande att ha alla fasta utgifter klara så vi på allvar kan börja planera dag för dag, nu när vi vet exakt vart vi skall vara, och när.

Flygen blev SAS till Newark, United till Washington, Delta till Tucson för att sen åka hem med först United från San Francisco till Chicago och sen SAS hem igen. A333, E145, MD88, MD90, B753 och slutligen A333 igen (för er som är intresserade😉 )

Vi kommer att börja med Washington som sagt, flyga till Tucson, bila upp till Flagstaff, vidare till Las Vegas, Victorville och slutligen San Francisco. En lagom nätt roadtrip på cirka 200 mil ungefär.

Vi vägrar konsekvent att åka någon hattask-liknande bil! Är man i USA skall man givetvis åka den mest bränsleslukande och största bilen man hittar. Då vi inte riktigt kunde motivera oss att åka Suburban som senast så ”nöjde” vi oss med en Ford Explorer…

 

Trots att vi kommer flänga runt en hel del, har inte de fasta kostnaderna blivit så superhöga som man kan tro. Flyget landade (pun intended) på ca 9000 totalt, hotellen på ett snitt bra under 1000 kronor per natt (vilket, igen, är riktigt bra!) och hyrbilen på totalt 5000. Men visst, totalt sett är det ju en hel del pengar, men vi lär å andra sidan få en resa som vi sent kommer glömma!

Första stadiet av planering

Nu börjar det faktiskt hända lite saker. Vi har bokat samtliga flyg inblandade. SAS står återigen för transporten mellan Sverige-USA, United för transitflighterna mellan Newark och Washington, samt San Francisco-Chicago.

Och för att spica upp upplevelsen lite grann, och för att både Arvid och John är smärre MD-fantaster, så blev det Delta som tar oss från Washington-Tucson, via Atlanta med MD80 och MD90.

Vi har bokat några av hotellen, i Washington, Tucson, Flagstaff och Victorville. De som återstår är Vegas och San Francisco. Just nu är priserna i San Francisco helt galna, så där har vi nog lite is i magen och avvaktar en stund. Samma med hyrbil. Jag tror att priserna kommer gå ner lite grann efter högtiderna som stundar.

Vi har såklart börjat planera lite sevärdheter, redan i Tucson är schemat fullspäckat med besök på en närliggande flygbas, tillika flygkyrkogård, en missilsilo (!) och en ”Boneyard Safari”. Skall bli mycket spännande! Våra övriga preliminära resmål är Grand Canyon, Victorville (Southern California Logistics Airport) där det skall stå lite gamla SAS-plan bland annat, Mojave Airport, Edwards AFB. Vi har också preliminära planer på att ta en dagstripp in till LA, så att de andra får se det veritabla kaoset som stan innebär :) 

Sen är väl tanken att slutliga färden går upp längs med Highway 1 upp till San Francisco där vi tänkt vara vanliga turister de 3 sista dagarna.

Allt är ju såklart fortfarande väldigt preliminärt och kommer säkerligen förändras allt eftersom. Men än så länge ser dagsschemat fullspäckat ut, vilket är kanonkul!

Startskott för 2016

Jag, Arvid och John har väl mer eller mindre bestämt oss för att fortsätta på den inslagna vägen från Seattle, fast nu göra en liten mer utökad resa med en liten roadtrip för att hinna med så mycket som möjligt. Vi tänker väl oss ungefär 2 veckor med start it Washington D.C för att sen flyga till Tucson och bila upp genom Phoenix, Flagstaff, Las Vegas, Victorville, Mojave och vidare upp mot San Francicso. Flygbaser och flygkyrkogårdar står rätt högt upp på agendan.

Projektet är fortfarande lite i planeringsstadiet så vi har inget direkt konkret att framföra, förutom den preliminära resvägen.

 

Jag lovar att återkomma när saker och ting BLIR konkreta!