USA 2012

Highway 1, San Francisco, och någon form av avrundning

Efter att ha checkat ut från Victorville, stod den enskilt längsta bilfärden på agendan. 80 mil upp till San Francisco via den fantastiska kustvägen. Vi hade vädret till största delen på vår sida och fick smått fantastiska vyer längst vägen. För min egen del var det ganska intressant att åka åt andra hållet den här gången, efter att ha kört här för två år sedan.

Vid Big Sur var det en ganska stor mark- och skogsbrand som sträckte sig nästan hela vägen ner till oss. Polis och räddningstjänst har mobiliserat enorma resurser och kämpar fortfarande med att hålla bränderna så långt ifrån bostäder som möjligt.

Vi kom fram strax efter mörkrets inbrott och kastade mer eller mindre bara in våra väskor och gav oss iväg och försökte jaga föda. Vi var allihop rätt less på att åka bil skulle jag tro…

Dagen efter blev en heldag inne i själva San Francisco, som faktiskt börjar gro lite på mig. På kvällen lyckades vi till slut också få tag på biljetter till Alcatraz, vilket blev dagens aktivitet. Vi avslutade festligheterna med en trevlig middag.

Om jag ska försöka mig på någon sammanfattning, såhär 14 timmar innan vårt första flyg hemåt är tänkt att avgå, så är det att vår planering verkligen varit spot on. Allt har verkligen klaffat, vilket är ganska tillfredsställande när vi spenderat flera månader med att scouta resor, hotell, aktiviteter etc. Vi har också haft lite tur och stött på några guldkorn på vägen.

Vädret har varit fullständigt outstanding, innan vi kom till Kalifornien hade vi knappt en dag under 40 grader varmt. Så vi har verkligen utnyttjat vår tid här, utan att behöva känna att vi stressat igenom någonting.

Med det som en positiv bakgrund känns det ändå skönt att få komma hem igen, hem mot nya äventyr och en ny framtid.
Skönt att äntligen få avsluta det här jäkla bloggandet som startade av någon oförklarlig anledning 2012 🙂

Cirkeln är sluten!

Annonser

It’s a new day…

Jag vet att det här inlägget kommer väääldigt sent, men finns en baktanke med detta, som jag återkommer om strax…

Så har det gått ett par månader sen jag landade på Arlanda efter vad som kändes som en evighet i luften i två etapper.

Dels 6 timmars flygning mellan San Francisco och New York för att sen, mer eller mindre, direkt gå till gaten för ytterligare 8 timmars flygresa som skulle ta mig hem till Sverige igen. En dag som började med att klockan ringde vid 5 på morgonen lokal tid och som slutade med att jag somnade i min egen soffa hemma i Sollentuna klockan 15 på eftermiddagen dagen efter svensk tid.

Jag är inget mattesnille, så jag orkar inte räkna om hur många timmar jag orkade vara vaken. Allt jag vet är att jag spenderade en hel del vakna nätter i början tills jag fick ordning på jetlagen. Det var enklare att ställa om sig åt det andra hållet, helt klart…

Det var skönt att komma hem, beslutet kändes bara bättre. De jag pratade med verkade också ha tyckt att jag tog rätt beslut, även om jag själv tvekade rejält innan. Men nu i efterhand känner jag att det var till 100% rätt val. Det gav mig dessutom lite välbehövliga slantar över till att leva lite här hemma också.

Sedan jag kom hem har mycket hunnit hända. Bra saker och värdelösa saker. Det har gjort att jag inte riktigt har hunnit med att besluta mig om exakt hur, vad och när nästa resa blir av. För jo, det blir en till resa. Om allt klaffar bör den bli nästa sommar.
Jag har dock några olika saker att bena ut först.

Det första är ju vart jag ska åka. Jag spenderade faktiskt tid i nästan alla delar i landet senast, men missade större delen av västkusten. Så det är ju ett alternativ.

Det andra är vem jag ska åka med. För det är en sak som är säker, jag åker INTE själv igen!

Det tredje är när jag ska åka. Det är dock av mindre betydelse, precis som förra sommaren så får jag anpassa mig lite till omgivningen. Både arbetskollegor och annat som kan tänkas ha betydelse.

Jag ville bara med detta meddela att startskottet officiellt har gått för Martins USA-tour 2013!

Thank you, and good night!

Ni som följt min resa från början har säkert märkt att inläggen blivit kortare och kortare, och tonen i det jag skriver blivit annorlunda. Ni har inte märkt fel…

Idag är dagen jag tog ett fruktansvärt svårt, men förmodligen helt rätt, beslut.

Jag har nämligen idag beslutat mig för att avbryta min resa här i San Francisco, och därmed korta den med 6 dagar.

Anledningen till det här har växt fram, egentligen hela vägen sen New York, och jag ska göra mitt bästa för att förklara mina tankar.

Jag har byggt upp så mycket förväntningar och planer kring hela resan, så när det inte blir exakt som man hade tänkt sig blir det automatiskt ett sting av besvikelse kring helheten. Men innan någon tror att jag är besviken över mina upplevelser på resan, så vill jag snabbt påpeka att jag är supernöjd med egentligen allt jag fått vara med om!

Men att hela tiden göra saker ensam, som egentligen borde göras i par eller iallafall tillsammans med andra, tär rejält på psyket.

Så den senaste veckan har jag fått allt svårare att motivera mina exkursioner, och de senaste dagarna med allt flängande mellan olika städer har jag tom fått svårt att motivera att kliva upp ur sängen… Minsta lilla nederlag eller besvikelse blir upphöjd till enorma proportioner.
Så när jag dessutom fick ett mail från United, med YTTERLIGARE en förändring i mina hemreseplaner, blev det lite lite droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag tog en sväng förbi San Francisco International Airport och pratade med en trevlig kvinna om mina åsikter om deras konstanta förändring av min resa.
Hon var förvånandsvärt förstående och erbjöd mig mer eller mindre utan att jag hann be om det, att ändra mitt hemresedatum utan kostnad, samt att erbjuda mig $500 dollar tillbaka för allt krångel.

Det blev en snabbt avgörande faktor. Pengarna har börjat sina, och nu hade jag möjlighet att få en tidigare hemresa och lite pengar tillbaka, plus att jag har avbokningsskydd på hotellet i LA, vilket innebär ytterligare 6000 kronor tillbaka. Dessutom får jag nog tillbaka lite pengar på hyrbilen och den hotellnatten jag inte behöver utnyttja här i San Francisco.

Så. Imorgon, söndag, klockan 07.20 lokal tid lämnar jag San Francisco och landar på numera välbekanta Newark International. 1½ timme senare lyfter jag mot Arlanda och landar 07.35 svensk tid (klockan 22.35 i mitt huvud…)

————————————————————————————

Så, för att sammanfatta hela resan kan jag bara konstatera att jag är grymt nöjd över att ha lyckats med att planera, och genomföra [större delen av] resan. Logistiken har fungerat över all förväntan, allt från ankomsten till New York och resan till och från staden, flyg, hyrbil etc. Alla tidsaspekter har varit mer eller mindre exakta, vilket ger viss moralboost när sånt bara fungerar.

Det har dessutom varit så häpnadsväckande stort, och bjudit på såna fantastiska vyer och upplevelser, som jag hade hoppats på från början.

Något som är helt säkert är att jag kommer att åka tillbaka, säkerligen många gånger…

New York var verkligen den underbara staden som fått så många svenskar att vallfärda hit, och även många av de mindre städerna kommer säkert att bjudas tillfälle att återvistas. Kanske med lite mindre hitthattande och lite mer kontinuitet i besöken.

Dessutom fick jag aldrig riktigt möjligheten att utforska San Francisco på riktigt. Idag var det betydligt bättre väder än igår (13 grader och regn) vilket gjorde att man lättare kunde se hur vacker staden är.

LA fick jag ju aldrig uppleva, så dit räknar jag med att åka någon gång i framtiden. Kanske en vecka eller så.

Klart är iallafall att det är ett fantastiskt land på många sätt. Men ett riktigt u-land ur vissa synvinklar. Att ett så stort och ”världsledande” land i så mycket inte har ordentligt vatten är en smärre katastrof. Att man envisas med ett uråldrigt elsystem är nästan värre. Det finns så mycket de skulle kunna lära sig från Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet.

Det är med visst vemod jag reser hem, men ju mer jag suger på det, destå mer rätt känns det.

Jag vet att jag kommer tillbaka någongång i framtiden!

Stort tack till alla som följt resan här, och som skrivit kommentarer antingen här eller på Facebook. Jag uppskattar verkligen all input ni kommit med, och alla glada hejarop. Det var inte så illa att hålla på med sånt här bloggande som jag trodde 😉

Thank you, good night and good bye!

Californ-I-A

Efter en himla massa mil på vägarna har nu resan nått den näst sista destinationen.

San Francisco, CA

Vägen hit bjöd på utmärkt bilväder med runt 30 grader varmt och solsken. Inte allt för mycket trafik eller vägarbeten.

Sen kom jag till Oakland och det var som att hamna på Essingeleden en eftermiddag klockan 16, fast 7 filer brett. Jag hade ju tänkt åka vägen via Vallejo för att sen ta Golden Gate-bron ned. Men jag var på lite dåligt humör efter att ha fått ytterligare ett mail från United med en ny förändring av hemreseplanerna. Den här gången till det bättre iofs, de hade satt in ett större plan med avgång 08.10 istället för 06.55. Alltid något.

Dock hade de fuckat upp mina platser (flashback någon?) igen. Det i kombination med att jag var extremt kissnödig gjorde att jag tog den snabbare vägen, över Bay Bridge, istället.

Det kostar $6 att åka in i San Francisco på veckodagar, vilket gjorde att det tog ytterligare tid med att stanna i tull-luckan.

Sen följde ett sådant makalöst kaos att jag inte riktigt kan minnas att jag varit med om något liknande.

För det första var det avfarter både till höger och vänster på motorvägen, för det andra var det bilar ö v e r a l l t.
Jag ska aldrig gnälla över rusningstrafiken i Stockholm mer. Det här var tusen resor värre.

Det var dessutom lite vägarbeten som gjorde att man fick åka lite omvägar.

Efter ungefär 30 minuters kaosande, på en sträcka som förmodligen hade tagit 3 minuter utan folk ivägen överallt, så tog jag mig fram till hotellet.

Det är tydligt att man inte ska åka bil i SF. Parkeringen kostar hutlösa $32 per dygn!

Nåja, nu är jag här. På världens minsta, men rätt charmiga, hotellrum. Vi får se vad morgondagen bjuder på!

Inga bilder idag, men de gamla finns som vanligt på http://bilder.badanka.com 

 

Haj!

Lake Tahoe, och halvvägs in…

Idag blev det en riktig sovmorgon. Man är alltid sliten efter en heldag på vägarna. Jag vaknade inte förrens klockan 10, och kände att jag dessutom inte sovit så bra i det halvsunkiga hotellets skitkassa säng…

Men men. Ny dag, nya äventyr.
Och idag var det ju dags för en liten eftermiddagstur till Lake Tahoe.

Jag har bara hört mycket gott om sjön från alla man möter här, och det var ju faktiskt en av mina punkter jag verkligen ville se när jag började planera resan på allvar i vintras.

Så jag siktade mot Sierra Nevada och ett berg som heter Mount Rose. Ett berg med, i amerikanska mått mätt, den humana höjden 3285 m.ö.h och bilväg hela vägen upp till 2800 ungefär. Alltså fortfarande högre än Kebnekaise.

Hela Nevadaöknen ligger dock rätt högt över havet i sig, så stigningen var bara ungefär en kilometer.

Fantastiskt fin väg hela vägen till sjön, och en hel del [förmodligen] rätt dyra kåkar längs kustlinjen. Man kan åka bil hela vägen runt sjön, men det är drygt 12 mil att åka runt, och relativt mycket trafik och låga hastighetsbegränsningar. Således avstod jag.

Det är verkligen häpnadsväckande vackert. Kristallblått vatten, skog, sand och sten om vartannat. Fina badstränder och båthamnar. Jag kan verkligen rekommendera folk som har vägarna förbi att åka och titta!

Jag var faktiskt inne i Kalifornien en liten stund, en liten tjuvstart på morgondagens tripp till San Francisco och de avslutande 9 dagarna på resan på västkusten.

Apropå det så är jag lite mer än halvvägs in på resan, och man kan ju bara konstatera att det här landet har verkligen allt. Vissa saker är så annorlunda (på ett bra sätt)  mot hemma så att det är svårt att tro, medans andra saker tar man sig mest för pannan åt att de inte gör som vi istället.

Så här ‘in hindsight’, som de skulle säga här, så kan jag nog faktiskt erkänna att det hade inte skadat med en resekamrat eller två. Nog för att jag nu kan göra precis det jag vill, i min egen takt. Men man blir lite utanför vad man än pysslar med, då de flesta man träffar är minst i par. Dessutom blir allt automatiskt lite dyrare, även om det mesta faktiskt är billigare än hemma…

Nåja, det känns inte som att det är sista gången jag är här. Det kan vara bra att ha rekat innan 😉

Bilder från pölen och bergvägen dit finns på http://bilder.badanka.com

Tjipp!

Death Valley

Idag var det dags för en heldag på vägarna, genom ökända Death Valley.

En 70 mils resa från en oas till en annan, nämligen Reno, Nevada. Fast såhär i efterhand måste jag säga att jag inte är imponerad…

Anyhow, jag kom iväg vid 10-snåret och stannade precis utanför stan för lite frukost. Las Vegas är ju mest känt för all lyx och alla casinon på The Strip (Eller Las Vegas Boulevard som gatan faktiskt heter). Men det som inte är lika känt är att övriga Las Vegas är rätt slummigt.

Det var nästan så att jag undvek att stanna…

Färden gick sen vidare mot den ödsliga vägen genom öknen och det var lika häftigt som jag hade förväntat mig. Otroligt häftig miljö att befinna sig i. Det var inte lika varmt idag som tidigare i veckan, vilket gjorde färden rätt behaglig.

Man passerar genom renodlad öken, små oaser med sjöar och träd, bergsmassiv och liknande.

Det som dock slog mig var att jag åkte på resan hittills klart bästa väg, sett till kvaliten. Inga skarvar, inga hål, och de asfalterade om på flera ställen mitt i ingenstans.

Med ungefär 2 timmar kvar, strax innan Walker Lake hade det dock skett en olycka med en lastbil och en personbil inblandade. Polisen hade stängt av hela vägen (den var bara tvåfilig) och räknade inte med att bli klara inom 4 timmar.

Flertalet folk började då gena genom öknen ut till en sandväg som gick ett par meter in från den riktiga vägen. Då jag inte hade lust att vänta 4 timmar så följde jag efter. Jag var lite nervös över att fastna men tog mig igenom, med ett centimetertjockt lager sand över hela bilen. Det var rätt häftigt att få köra lite offroad också…

Väl framme i Reno kunde jag bara konstatera att det är en rätt halvsunkig stad. Halvsunkiga hotell och halvsunkiga invånare.

Hotellet jag bor på hade fått rätt hyfsade recensioner, men jag skulle inte rekommendera någon att bo här. Som tur är spenderar man ju inte så mycket tid på rummet.

Imorgon blir det en tripp till Lake Tahoe för lite häpnadsväckande naturupplevelse (det känns som halva resan består av natur…)

Bilderna idag består, av förklarliga skäl, endast av Death Valley fotograferat inifrån bilen. Ni står säkert ut 🙂

http://bilder.badanka.com

Hajj!

Hyrbil nummer tre…

Ni som läste gårdagens inlägg vet att jag fick krångla mig till flygplatsen för att byta ut min hyrbil som tydligen inte klarade av hettan.

Den nya jag fick höll exakt ett dygn. Sen var det samma problem igen. Jag ska ärligt säga att jag faktiskt inte blev helt jätteledsen, nu fick jag faktiskt en legitim anledning att lämna tillbaka den. Den stank nämligen av cigarettrök.

De kände igen mig på flygplatsen och allt gick smidigt. Jag skulle egentligen få en vit Cheva Malibu, och det var ju helt ok. De ser rätt ok ut. Men då kom en annan medarbetare åkandes med en silver Dodge Charger, så han ropade och frågade om jag ville ha den istället.

Han måste skämta med mig… Självklart tar jag en Charger med V8 och mer lull-lull än en snikig Malibu!

När jag gled iväg hörde jag att det dock vara en V6:a i, men ändå. Klart trevligare bil. Jag ber till högre makter om att den håller hela vägen till LA.

I övrigt började dagen riktigt segt. Moralen var superlåg och jag kände mest för att ligga i sängen och beställa roomservice hela dagen. Men efter att iallafall ha tagit mig ner till bilen och efter att ha fått den nya, så steg moralen lite och jag tog mig ut på stan i den 45-gradiga hettan…

…och insåg att jag glömt kameran…

Så inga nya bilder idag. Men jag har bara tittat på saker på The Strip, och det måste vara världens mest fotograferade plats (Times Square kan nog vara värre iofs…) så bilder får ni googla fram själv 🙂

Imorgon går färden genom Death Valley upp mot Reno och Carson City. Som jag nämnde igår hade jag lyckats glömma att fixa boende för morgondagen, men det löste sig med att jag förlängde hotellvistelsen i Reno till två nätter istället för en och så får jag åka lite fram och tillbaka istället när jag ska till Lake Tahoe.

Jag nämnde ju när jag åkte mellan Fruita och Flagstaff att det skulle bli resans längsta bilresa.

Jag ljög…

Imorgon blir det över 70 mil, på mer eller mindre samma väg, genom öknen. Spännande…

Somsagt. En kort uppdatering.

Bilder från tidigare dagar finns på http://bilder.badanka.com

Hasta luego!

Fyrtionio jävla grader!

Idag var det dags att packa ihop mitt lilla bohag, igen, och styra kosan västerut mot Sin City, Las Vegas, Nevada.

Det var ”bara” 40 mils resa, vilket gjorde att jag inte hade någon brådska iväg från hotellet, utan lämnade vid 11.45 och stannade på samma truckstop som på gårdagens tripp till Grand Canyon, för lunch. Jag passade på att posta några vykort och köpte en flaska vatten till resan.

Något som skulle visa sig vara en MYCKET bra ide senare…

Det var mestadels tvåfilig motorväg, vilket gjorde att jag slapp svära över så många jänkare i sina tunga, relativt motorsvaga, bilar som var ivägen överallt. Det är nämligen min slutsats till vad som iallafall får dem att hålla så ojämn hastighet. De sackar i minsta lutning, och verkar inte ha hittat cruise-control-knappen…

Nåja. Resan flöt på utan hinder, och jag hann tom med att fota en liten sandtornado som dök upp längs vägen.

När jag började närma mig gränsen mellan Arizona och Nevada noterade jag hur temperaturen ständigt ökade. När den klev över 100 grader fahrenheit (37 grader celsius) tänkte jag för mig själv att ”ballt, så här varmt har jag nog aldrig upplevt förut”.

Jag började kika lite på klockan och insåg att jag låg före i schemat och behövde dra ut lite mer på tiden. När jag passerade gränsen mellan staterna så skulle jag ju dessutom passera mellan Mountain- och Pacifictime, vilket skulle innebära ytterligare en timme bakåt i tiden.

Det problemet löste sig dock automatiskt, iom att jag passerade Hoover Dam på vägen. Det var förvisso mitt enda planerade turistbesök i Las Vegas, men det kändes ändå som ett bra ställe att slå ihjäl en timme på.

När jag svängde av från motorvägen ner till dammen, så tittade jag återigen ner på instrumentpanelen och noterade två saker som gjorde mig lite småorolig.
Dels hade motorlampan tänds, men bilen kändes normal så jag antog att den skulle hålla ihop till Las Vegas iallafall. Men dels så stod tempmätaren på smått otroliga 119 grader!

F Y R T I O N I O grader varmt! Det är sinnessjukt varmt. Obeskrivligt varmt!

När jag klev ur bilen vid dammen så kändes det dock inte så illa som jag trodde…

…tills det kom en liten vindpust…

Det var det sjukaste jag varit med om. Vinden brände mot huden, och jag hann bara 10 meter från bilen innan jag svettades som aldrig förr. Vattenflaskan kom väl till användning…

Värmen gjorde också att besöket vid dammen blev rätt krystat. Jag knatade över dammen och tog några bilder, men det var ungefär allt. Det var en häftig skapelse iallafall!

Äntligen tillbaks till den luftkonditionerade bilen konstaterade jag att motorlampan fortfarande lös, den kanske också tyckte att hettan var lite överdriven.

Jag styrde iallafall mot Las Vegas som dyker upp som en oas runt ett berg. Efter att ha lämnat New York har jag ju mest spenderat tid i mindre städer och på landsbyggden, och kontrasten var enorm. Här var trafiken rejält tät, och tempot betydligt mer ”europeiskt”. Det i kombination med fullständigt ologiskt placerade filer och skyltar gjorde att jag fick göra ett par u-svängar innan jag väl tog mig fram till hotellet. Ett hotell med rätt mäktig exteriör, placerat i höjd med The Strip.

Incheckningen tog lite tid, men jag fick till slut mina elektroniska nycklar och tog mig upp till den 59:e våningen för att inspektera rummet.

Varje dörr i korridoren är bara ingången till ett litet förmak, med två dörrar in till två olika rum. Lite parhuskänsla alltså.
Jag personligen har aldrig bott på ett femstjärnigt hotell innan så det var en smärre chock att se hur lyxigt och påkostat allt var. Fantastiskt rum helt enkelt med en ännu mer fantastisk utsikt. Jacuzzi och tv i badrumsspegeln. Ett mindre kök med mikrovågsugn och rostfria tillbehör. Soffa, fotöljer, hyllor etc. Ett liknande hotellrum i Sverige hade kostat flera tusen kronor per natt.

Jag kastade dock bara in väskorna och googlade fram adressen till hyrbilsföretagets kontor i Las Vegas, som jag redan gissat låg vid flygplatsen, och begav mig ner till bilen igen och styrde dit.

Det tog mig bara 3 gånger att komma till rätt ställe efter att ha kört fel ett par gånger, men till slut hittade jag fram. Jag parkerade utanför och gick in och pratade med en kille bakom disken som sa att det var bara att åka in i garaget och hämta en ny bil.

När jag satte mig i bilen för att köra ner i garaget så slocknade lampan. Men när jag ändå var här kändes det som att det var lika bra att byta.

Jag fick en Cheva Impala till, samma färg och allt (fast med California-plåtar) men med lite mindre utrustning. Den var förvisso av senare modellår, men om möjligt ännu fulare och med mindre fälgar. Samma typ av motor dock, så det spelade inte så stor roll. Förhoppningsvis håller den längre än de 200 mil som jag åkte med den gamla.

I övrigt har United ändrat mitt flyg från LA-Chicago, IGEN… Ytterligare en timme tidigare. Nu lämnar jag LA klockan 06.55, vilket gjorde mig smått irriterad. Från början skulle ju planet gå 09, sen blev det 8 och nu alltså klockan 7. Jag ringde upp dem och frågade vad som hade hänt med de andra planen men fick bara standardsvar…

Själva grejen med att lämna klockan 9 var ju att slippa gå upp mitt i natten, och dessutom bara behöva vänta lite över 2 timmar i Chicago. Nu blir det en halv evighets väntan på flygplatsen, plus att jag måste gå upp tidigt som tusan. Med tanke på att jag landar på Arlanda klockan 8 på morgonen (klockan 23 i mitt huvud) kommer det  bli ett rätt tufft dygn…

Andra nyheter är att jag, på något sätt, hade förbisett en natt på nästa stint. Jag löste det dock genom att boka två nätter på ett hotell i Reno, som får bli bas för Lake Tahoe-/Carson City-/Renovistelsen

Las Vegas är nog egentligen ingen stad för mig, det finns inget speciellt att se och göra (förutom att spela på casinon och dricka sig onykter). Men det är ju självklart ett måste att ha varit här när jag ändå passerar.

Vi får se vad morgondagen bjuder på, jag har nämligen inga planer…

Ett fåtal bilder finns på http://bilder.badanka.com

Tjingeling!

Grand Canyon National Park

Idag var en rätt slö dag. Jag vaknade för första gången inte före 9.00 och var dessutom rätt sliten när jag slog upp ögonen. Jag pallrade mig ner till frukosten, bara för att inse att den inte höll samma mått som hotellrummen. Jag beslutade mig för att köra en brunch ute på stan istället.

Idag var planen att ta sig till Grand Canyon, men motivationen till att göra något öht var rejält låg och jag passade på att läsa lite email och slösurfa lite på rummet fram till klockan 12.

Lite bättre till mods satte jag mig i bilen för att ta mig de dryga 13 milen upp till nationalparkens pärla.

Efter en snabb lunch på vägen såg jag något som fick moralen att sjunka i tokbotten. Det var rätt bra väder, dryga 30 grader varmt och inte allt för hög luftfuktighet. Men precis över kanjonen hängde ett rejält åskoväder. Det blixtrade som rena ljusshowen. Det var förvisso rätt häftigt, för vi har sällan såna oväder i Sverige. Det var som blixtarna var ”längre” än hemma, man såg dem nästan i uppskattningsvis en halv sekund. Dessutom såg jag en riktig tornado i ovädret.

Men mycket riktigt, med ungefär 2 mil kvar kom hällregnet. Som tur var passerade jag det precis vid infarten till nationalparken.

I de flesta nationalparker i USA kan man åka bil mer eller mindre hela vägen fram till det man ska se, vilket passade mig utmärkt i det här fallet.

Min plan från början var ju att ta en helikoptertur över området, men ovädret gjorde att jag inte chansade på att det skulle bli ett riktigt antiklimax.

Väl inne vid själva huvudanläggningen såg jag hur extremt mycket folk det var. Det fanns inte en enda parkeringsplats ledig, och då skall det påpekas att det fanns flera hundra! Jag tog då beslutet att åka Route 64 som går längs med den södra kanten. Det var ett mycket bra beslut skulle det visa sig.

Jag hade hittills inte sett något av själva kanjonen, så det som slog mig vid den första utkiksplatsen var magiskt! Det var som en stor tavla i 3D, det är nog den bästa förklaringen jag kan komma på. Det såg inte verkligt ut. Bilder gör tyvärr inte upplevelsen rättvisa, men jag tog en hel bunt iallafall.

Det går inte att säga att Grand Canyon är överskattat, snarare tvärtom. Men om man bara är ute efter att ha varit där och sett utsikten och de fantastiska vyerna, så tar det inte många timmar innan man är nöjd. Jag tror jag spenderade totalt 2 timmar inne i nationalparken, och då stannade jag ändå vid varje utkikspunkt längs den södra kanten.

Ska man göra guidade turer eller ta sig ner och kika nedifrån, ja då går det självklart åt mer tid. Men jag känner mig helt klart nöjd med mitt relativt korta besök.

Dessutom klarade jag mig från regn!

Jag träffade en familj från Småland, och växlade några ord med dem. Det var faktiskt bara andra gången jag såg någon från Sverige. Den första var redan andra dagen i New York, när jag såg en kille med en Dif-tröja i tunnelbanan. Jag var självklart tvungen att ropa ”Heja Gnaget!” åt honom 🙂

Imorgon blir det ny sovmorgon, innan det är dags för avfärd mot Sin City!

Bilder @ http://bilder.badanka.com

Adiós!

Four Corners

Idag var det dags för resans längsta bilresa. Ungefär 70 mil skulle avverkas mellan Fruita, Colorado och Flagstaff, Arizona. Resan gick dessutom via Moab, Utah så det blev faktiskt passage via 3 delstater.

Morgonen började lite tidigare än vad jag tänkte, redan klockan 6.30 vaknade jag och då var det ingen större mening att somna om. Planen var ju att vara iväg innan 9, för att slippa komma fram till Flagstaff mitt i natten. Jag passade på att äta resans första hotellfrukost, som i sann amerikansk anda dessutom bjöd på våfflor!

Klockan 08.45 checkade jag ut och begav mig mot motorvägen, med ett snabbt stopp på en närbelägen Shellmack för att se till att tanken var full. Fram tills nu hade Chevan dragit klart godkända 0.73 l/mil eller 31MPG (miles per gallon). Rätt bra med tanke på att det är en 300 hästars V6-motor som driver den (förmodligen) rätt tunga Chevan…

Vädret var halvklart, och lagom varmt, vilket gjorde att de första milen var rätt behagliga.
Första stoppet kom just i Moab, en liten stad i nordöstra Utah som såg ut som en typisk Hollywoodisk småstad. En chocolate chip frappé (min nya favorit!) och sen var det iväg igen.

Jag var tvungen att stanna till några mil senare då jag passerade Hole N” The Rock . Då jag var lite under tidspress tog jag inte den guidade turen utan jag passade bara på att ta lite naturbilder.

Redan vid Moab hade jag bestämt mig för att ta omvägen via Four Corners, där Colorado, Utan, New Mexico och Arizona möts. Då det bara var en ungefär 10 mils omväg, kändes det som ett bra beslut.

Det är så otroligt svårt att göra naturupplevelserna rättvisa genom text och bilder, men jag har kommit på mig själv att utbrista i ett ”Wow” rätt många gånger under bilturen. Det är fullständigt häpnadsväckande vyer som möter en när man bilar i de här områdena. Jag passerade alla möjliga olika naturupplevelser. Från att åka i något som mest kan förklaras som öken, svänger man runt ett hörn och hamnar mitt i en grönskande skog, medans efter nästa krök ligger världens bergsmassiv. Det är just de här upplevelserna jag väntat på i tio år!

Att lyssna på radio i bilen i USA är verkligen inte att rekommendera om man åker längre sträckor. Dels för att 50% av sändningarna består av reklam (jag skojar inte…) men dels för att stationerna har väldigt dålig spännvidd, vilket gör att mottagningen är bristfällig, för att vara diplomatisk. Så idag pluggade jag in mina hörlurar och körde ljudbok istället.

Efter ett par timmar av bilande, mest genom Navajoområden, kom jag till slut fram till Four Corners Monument. Det kostade faktiskt $3 att åka in, pengar som går till bevarandet av Navajostammen.

På de satellitbilder jag sett över området har det vart väldigt sparsamt med besökare, men just idag var det säkert 100 personer där samtidigt som jag. Det var säkert en halvtimmes kö till att stå mitt på monumentet, vilket jag avstod och tog lite bilder uppifrån en liten avsats istället. Det var väl kanske ingen höjdarupplevelse. Men det känns rätt ballt att säga att man passerat 4 amerikanska delstater på mindre än 3 sekunder 🙂

Efter Four Corners var det verkligen öken, bokstavligen talat. Spikraka vägar, enkelfiligt, i 19 mil… Det blev inte bättre av att majoriteten av alla bilar jag kom ifatt körde 5-10mph under hastighetsbegränsningen. Kom man ifatt en liten kö med 4-5 bilar kunde det ta en kvart innan man lyckats passera allihop. Det blev inte bättre av att kvaliten på vägarna varierade kraftigt. Vissa stunder var det extremt frustrerande att behöva ligga i 50 på en 65-väg och vägen hölls ihop av sytråd och gaffatejp, typ…

För att ytterligare bättra på mitt nu rätt dåliga humör så tog batteriet slut i mp3-spelaren, och jag hade självklart glömt laddkabeln hemma. Min Garmin-GPS som använder samma typ av kontakt var dock inte kompatibel med spelaren av någon anledning. Nu var jag dessutom in the middle of nowhere, så jag hade INGEN radiostation med mottagning. Öken var ordet!

Jag var tvungen att stanna i Tuba City, AZ för att tanka (bensinpriset är för övrigt lite drygt $3.6 per gallon (ungefär 6.8kr/liter med dagens dollarpris)) men på macken hade de tyvärr ingen kabel.

Det var bara att bita i det sura äpplet och köra vidare. Nu var det dock bara ungefär 10 mil kvar, och när jag närmade mig Flagstaff blev vägarna betydligt bättre, och dessutom tvåfilig.

De är somsagt usla bilförare här, och man får inte bli förvånad om man blir omkörd av en truck med någon form av släpfordon (de drar allt möjligt på släp här) när man själv ligger i 60-70mph. Jag vet faktiskt inte om de har någon speciell hastighetsbegränsning för bilar med släp, men vissa ekipage är nästan löjliga. Gigantiska Winnebagos med en bil på dolly efteråt har jag säkert sett 5 stycken bara idag.

Nåja, väl framme i Flagstaff (som är en halvstor stad) passerade jag ett större köpcenterområde, och såg en Best Buy-skylt som jag omedelbart svängde in till. $15 senare för en kabel jag har säkert 5 av hemma hade jag iallafall en laddsladd till mp3-spelaren. Så nu är resterande bilresa räddad!

Väl framme på hotellet kunde jag iallafall glatt konstatera att hotellrummen är fantastiskt fina. Helt klart bästa hotellrummet hittills på resan!

Imorgon väntar Grand Canyon, och känner jag mig själv kommer jag ha avklarat det på mindre än en timme. Men det är skönt att kunna sova ut lite imorgon och vila upp mig men ändå veta att jag inte behöver ge mig ut på vägarna direkt igen utan har en till hotellnatt innan avfärden mot Las Vegas.

Apropå det, i New York var det ju 6 timmars tidsskillnad, vilket gjorde att jag hade möjlighet att skriva ett inlägg innan midnatt svensk tid. Nu med 8 timmars tidsskillnad, och 9 timmar när jag kommer till Nevada och Kalifornien, blir det av förklarliga skäl lite svårare. Men jag läser alla kommentarer, och försöker skriva lite korta uppdateringar på Facebook när jag har tillgång till wifi (vilket är en av förklaringarna till att jag gärna väljer McDonalds) för att hålla kontakten med er i Sverige.

Dagens bilder blev inte mycket bättre än gårdagens, igen pga allt bilåkande. Men de finns som vanligt på http://bilder.badanka.com

Ave!