USA 2014

Highway 1, San Francisco, och någon form av avrundning

Efter att ha checkat ut från Victorville, stod den enskilt längsta bilfärden på agendan. 80 mil upp till San Francisco via den fantastiska kustvägen. Vi hade vädret till största delen på vår sida och fick smått fantastiska vyer längst vägen. För min egen del var det ganska intressant att åka åt andra hållet den här gången, efter att ha kört här för två år sedan.

Vid Big Sur var det en ganska stor mark- och skogsbrand som sträckte sig nästan hela vägen ner till oss. Polis och räddningstjänst har mobiliserat enorma resurser och kämpar fortfarande med att hålla bränderna så långt ifrån bostäder som möjligt.

Vi kom fram strax efter mörkrets inbrott och kastade mer eller mindre bara in våra väskor och gav oss iväg och försökte jaga föda. Vi var allihop rätt less på att åka bil skulle jag tro…

Dagen efter blev en heldag inne i själva San Francisco, som faktiskt börjar gro lite på mig. På kvällen lyckades vi till slut också få tag på biljetter till Alcatraz, vilket blev dagens aktivitet. Vi avslutade festligheterna med en trevlig middag.

Om jag ska försöka mig på någon sammanfattning, såhär 14 timmar innan vårt första flyg hemåt är tänkt att avgå, så är det att vår planering verkligen varit spot on. Allt har verkligen klaffat, vilket är ganska tillfredsställande när vi spenderat flera månader med att scouta resor, hotell, aktiviteter etc. Vi har också haft lite tur och stött på några guldkorn på vägen.

Vädret har varit fullständigt outstanding, innan vi kom till Kalifornien hade vi knappt en dag under 40 grader varmt. Så vi har verkligen utnyttjat vår tid här, utan att behöva känna att vi stressat igenom någonting.

Med det som en positiv bakgrund känns det ändå skönt att få komma hem igen, hem mot nya äventyr och en ny framtid.
Skönt att äntligen få avsluta det här jäkla bloggandet som startade av någon oförklarlig anledning 2012 🙂

Cirkeln är sluten!

Avslut, och försök till sammanfattning

Så var vi då hemma (sen ett par dagar) i relativt kalla Sverige. Efter över 2 veckor med 30+ grader var det inte supernice att behöva rota igenom väskan efter en tröja, mer eller mindre det första som hände efter landning…

Hemresan ja, jag vet inte om man ska börja eller sluta sammanfattningen med den. Den höll nämligen på att förstöra alla positiva känslor vi samlat på oss under ett par veckors tid, pga relativt okompetenta personers strul. Det känns som att det är trevligare att börja positivt, så vi tar det sist…

Jag tror att jag pratar både för mig själv, och för mamma, när jag säger att det har varit ett par fantastiska veckor. Vi har haft strålande, STRÅLANDE, väder från dag ett och bortsett från det rejäla ovädret på ankomstdagen tror jag inte att vi hade någon dag under 30 grader varmt (San Francisco borträknat) och dessutom inte en droppe regn. Vi fick uppleva värmerekord i Kalifornien och tom San Franciscos vanligtvis obestämbara väder var på vår sida. Absolut inget att klaga på där alltså!

Vi fick dessutom verkligen betalt för vår research när det gäller hotellvalen. För ett snittpris på under 1000 kronor natten, har vi verkligen hittat flertalet guldklimpar. Dessutom bodde vi på något som nästan måste klassas som ett lyxhotell i Washington, utan att ens ha insett det innan.
Även de hotellen som vi valde lite ”off-läge” på, dvs där vi hade bil och bodde lite närmre flygplatsen, var verkligen kanon och bortsett från LA var resan in till stan absolut inget märkvärdigt!  Helt klart ett smart drag.

Flygningarna måste man ändå säga funkade relativt bra, vi missade en anslutning och fick boka om och strula lite (men blev uppgraderade till första klass), och fick springa till en annan, och sen hade vi ju hemresedebaclet. Men trots allt så betalade vi under 9000 kronor per person för att åka Stockholm-New York-Washington-Kansas City-San Francisco, samt Los Angeles-Stockholm med diverse mellanlandningar. Vi fick med oss våra bagage varje gång, och säkerhetskontrollerna var oftast mycket smidiga. Jag tycker att det är svårt att totalt sett vara missnöjd. En erfarenhet inför framtiden är att ha mer än 60 minuters mellanlandning. Det är värt det i slutänden…

Vårt schema fungerade också bra, vi fick se det vi ville se och det kändes aldrig stressat trots att vi tex i Washington mer eller mindre bara hade en dag att se det vi ville. Men det är lite så vi fungerar, det räcker oftast med en dag eller två och sen har man grunden. Det är ju faktiskt inte värre än att man får anledning att åka tillbaka om det skulle vara något.
Så här i efterhand har vi väl konstaterat att LA inte var någon stad som föll oss riktigt i smaken, vi är absolut inte besvikna över att vi åkte dit men vi har nog båda insett att vi hade nog kunnat halvera besökstiden där och addera de dagarna på tex New York (som båda av oss nog håller som favoritstad) och San Francisco (som god tvåa).

Vi stod dessutom i valet och kvalet på att kapa bort Kansas City, för att få två dagar extra att lägga på något annat (och slippa resa), men gud vilken tur att vi ändrade oss! För min del var det nog helt klart resans höjdpunkt. Kanske för att det var något som faktiskt stod på originalplan 1 för över ett decennium sen och kanske för att jag valde bort det inför förra resan. Jag har mer eller mindre nästan bestämt mig för hur nästa resa blir, en renodlad NFL-trip! Otroligt häftigt att äntligen ha fått uppleva det!

—————-

Jag vet att jag  hoppar lite fram och tillbaks i tiden, men jag tar det som det kommer helt enkelt…

—————–

New York var absolut lika fantastiskt som förra gången, det kändes dessutom som en otroligt stor fördel att ha varit där förut. Att veta ungefär vart saker ligger, att lätt kunna manövrera sig i tunnelbanenätet och att förstå lite hur livet fungerar där kändes jättebra. En extra trygghet att luta sig lite på. Vi tittade ju på i stort sett samma saker som när jag var där förra gången, men det är lite oundvikligt när man väl i är NY att inte göra turistfällorna, för de är helt otroliga!

Hyrbilshanteringen fungerade också över all förväntan, hade jag dessutom utnyttjat de förmåner jag faktiskt har hade vi knappt behövt ha någon mänsklig kontakt öht, det var bara att titta på en tavla, leta efter mitt namn och hoppa in i bilen och åka. Jag lyckades få rätt bra pris, trots att vi använde Hertz tack vare ett av extrajobben. 1700 kronor för en veckas envägshyra mer en midsize SUV, fria mil, måste anses helt ok!

 

Men så var det det där med hemresan då…
Det är väl lika bra att jag försöker förklara det här så detaljerat som möjligt, det behövs nämligen för att det inte skall låta som att vi (jag) överdriver. Jag är fortfarande irriterad när jag tänker tillbaka på hanteringen.
Vi hade ju bestämt oss för att åka ”red eye”-flyget hem. Dvs åka nattflyget lokal tid. Planet skulle gå 21.45 och flygtiden beräknades till 10h 30m. Med tidsskillnaden skulle vi landa 16 lokal tid i London och ha 60 minuter på oss innan anslutningsflyget till Stockholm skulle gå klockan 17.

Vi var på flygplatsen i god tid, och fick se planet taxa in till gaten ungefär 20 minuter för sent. Det var ingen större fara då det fortfarande var lång tid kvar till avgång, så turn around-tiden var rätt oväsentlig… Boardingen försenades dock lite grann pga att belysningen på planet havererade, så man var tvungen att starta om lite system. Vi löft ungefär 20 minuter sent, men ankomsttiden beräknades fortfarande till nästan exakt klockan 16.
Vi lyckade faktiskt båda få lite sömn på planet, vilket var det vi hade hoppats på för att kunna slippa jetlagen och kunna gå och lägga oss direkt när vi beräknades komma hem till Arlanda vid 21-snåret.
Inflygningen till London tog tyvärr lite extra tid, men vi landade ändå 16.05, och hade taxat till gaten till 16.15 ungefär. Således var det absolut ingen fara för vårt anslutningsflyg. Man ropade upp och meddelade att vi som skulle till Zurich och till Stockholm skulle möta upp personal direkt utanför gaten, då vi var rätt många som skulle ansluta till dessa.

Planet stannar, lägger i handbromsen och stänger av motorerna. Sen händer absolut ingenting…
Kapten meddelar efter några minuter att jetwaysen (de har massa olika namn, men vi kallar dem för det för enkelhetens skull) fortfarande inte rört  på sig men att han ser febril aktivitet utanför. Det går rätt många minuter och kapten håller alla rätt bra underättade om att bla en servicetekniker från tillverkaren kommit dit. Det skojas lite bland passagerarna om tillverkaren (som är samma som ett känt sydkoreanskt bilmärke) och stämningen är fortfarande hyfsat god. I vår sektion så finns det två flygvärdinnor, men de verkar mer upptagna om att de själva ska se bra ut än att hjälpa oss passagerare…

Det går så pass lång tid att vi faktiskt börjar bli rätt nervösa, det är ändå ett plan med 500 passagerare i, det kommer ju inte gå på 10 sekunder att tömma direkt.

Nu ser man dessutom vilka passagerare som skall med flighterna till Zurich och Stockholm, det är de som står upp och stampar… 16.45 meddelar man att problemet är löst och att dörrarna nu öppnas…
Då vi sitter på övre däck och rätt långt bak är vi inte direkt de första som lyckas ta oss av, men vi möts iallafall upp av personal med ”Stockholm”-skyltar som säger åt oss att samla ihop oss i en grupp. Det visar sig att vi är 16 stycken som skall till Stockholm, alla är svenskar.

”Tvyärr ni har missat er anslutning” säger han när vi alla är samlade (klockan är nu ca 16.55), men ni är alla inbokade på 07.45-flighten imorgon bitti (detta säger han ordagrant). En hel del uppgivna suckar och muttranden hörs. Personen ber oss följa med honom till deras ombokningsdisk så att alla kan få hjälp att komma med nästa flyg. På monorailen mellan terminalerna börjar vi prata lite mer med varandra och redan här är vi rätt överens om att man redan skött det här rätt dåligt. Varför fick vi inte gå av planet först, varför kunde man inte hålla anslutningsplanet 5-10 minuter så hade ju alla hunnit med. Många frågor, få svar och lite mer irriterat nu.

Väl framme vid servicediskskön så kommer nästa besked om att det inte går några fler flighter till Stockholm idag, och nu brister det rejält för flera passagerare, mig själv inkluderad. Vi ställer rätt kritiska och upprörda frågor om varför i h-e man inte hade kunnat se till att vi kom av planet fortare, när man visste att det började bli så tight. Många är nästan förbannade och till slut så bestämmer sig personen på sitt extremt brittiska vis att vi varit för otrevliga mot honom så han går helt enkelt där ifrån. Det förbättrar knappast humöret på oss 16 personer som nu är strandade i London. Folk börjar kolla på sina mobiler efter andra flighter via andra bolag och vi kommer fram till att bla SAS har två flighter kvar under kvällen, och Norwegian har en från Gatwick. Således känns det ju som att problemet borde vara löst.

Well…

De första i vår grupp som kommer fram till disken är ett par om tre personer, man ser redan på deras kroppsspråk att de blir än mer upprörda ju mer de pratar med personen. Till slut vänder sig en av personerna om och frågar alla, rätt högt, ”visst sa han att vi alla var BOKADE på 07.45-planet?”, han får jakande svar och nickar. ”Nä, nu säger de att vi inte alls är bokade, och att den flighten är full”. Ridå…

I det här läget är jag snudd på kokande vansinnig över hur illa allt skötts, så när det blir vår tur (vi står nästan sist i gruppen, om inte helt sist) så drämmer jag mitt pass och boardingkort i disken och förklarar för damen att ”nu har ni fuckat oss tillräckligt, här är våra pass och våra boardingkort. Fixa så att vi kommer hem ikväll, för det är inget alternativ imorgon!”. Den ytterst brittiska damen blir såklart indignerad och tycker att jag borde lugna ner mig och vara lite mer hövlig. Jag förklarar sakligt för henne att det inte riktigt är läge för det just nu, hon får tycka vad hon vill men jag har all rätt i världen att vara upprörd på hennes företag som just skitit på 16 av sina kunder som precis spenderat 11 timmar i ett flygplan för att sen bli behandlade som skit, fixa vårt flyg nu!

Hon inser väl lite hur jag känner, och jag anpassar väl tonen lite mer för att hon iallafall ska få uppfattningen om att jag uppskattar hennes hjälp, och hon förklarar att det inte går några fler flighter. Nej det har vi förstått, men om du så måste boka en biljett på Air Force One, så får du lösa det, för vi ska hem. Imorgon är som sagt inget alternativ. Mamma skall jobba etc etc.

Hon förklarar att de mycket riktigt går SAS-flyg, men att BA och SAS inte samarbetar när det gäller biljetter. Jag tycker att det är faktiskt inte vårt problem, ni får väl be dem skicka en faktura eller nåt, men hon vägrar göra någonting. Jag förklarar att vi då kommer att köpa biljetter själva och skicka räkningen till dem, och hon menar på att det inte kommer att ersättas.
Hon förklarar också, som svar på min fråga varför man inte kunnat hålla flighten 5-10 minuter, att det kostar dem 1000 pund i minuten att vara försenade. På min kontring om vad 16 ombokningar, 16+ hotellrum, hotellmiddagar, hotellfrukostar och hotelltransfers samt 16 färre kunder kostar, har hon inget svar…

Till slut inser jag att vi inte kommer längre i vår diskussion, hon kommer  inte hjälpa oss. Jag säger åt henne att boka in oss på hotellet och flyget imorgon men se till att våra väskor kommer oss tillhanda, tackar henne för ingenting och går därifrån om möjligt mer irriterad än tidigare. På vägen till bagagebandet så bokar vi två biljetter med SAS kl 21.05…

Klockan är väl ungefär 17.50 när vi kommer ner till bagagebandet, våra väskor tar extra lång tid att komma, då de skickats till förvaring då man förutsatte att vi ville ha dem lagrade under natten…

Vi kommer till slut hem, runt 00.30, och efter att ha lämnat mamma i Järfälla och tagit mig själv hem till Trångsund så är väl klockan runt 01.30. Hade jag gått och lagt mig nu så hade nog inte jetlagen blivit ett problem öht, men jag var fortfarande för upprörd för att sova. Jag bestämde mig för att kolla upp vilken tid vår flight egentligen lyfte från London.

Mitt redan rätt höga blodtryck blev knappast lägre när jag såg att den flighten som vi skulle med, inte löft förrens 17.43… Hade jag haft något dyrt att kasta hade jag gjort det. Man har alltså inte ens KOLLAT med gaten vad statusen är för flyget som 16 personer skall med på utan bara förutsatt att det avgått. Vi hade kunnat KRYPA till gaten och ändå hunnit med.

Jag sammanfattade hela historien i ett customer service-formulär hos BA, samt gjorde ett ersättningsanspråk på våra biljetter samt lite andra extra utgifter vi fått i samband med detta. Det skall bli mycket intressant att höra deras förklaring…
Kort sagt har ju hade hela den här soppan kunnat undvikas, om de bara hade haft lite bättre koll, kommunicerat emellan varandra och varit lite mer hjälpsamma redan från början. Då hade BA haft 16 kunder fler idag, och tjänat några kronor till. I en så pass utsatt bransch som flygbranschen, så har man inte råd att fucka upp så här, det håller inte.

Nåja, ni förstår säkert vår irritation, speciellt när det handlar om de sista 2 timmarnas resa hem. Det kunde ha förstört mer eller mindre hela semestern, och förtog iallafall en del av den!

Men i övrigt har det varit ett par fantastiska veckor, det var superkul att komma iväg igen och att den här gången ha någon med sig, det behövs kan jag så här i efterhand erkänna!

Stort tack till alla som följt oss här och i övriga sociala medier. Jag har återuppladdat alla bilder, efter att ha gått igenom allihop och sorterat bort en del, samt redigerat en del på http://bilder.badanka.com där ni hittar allihop igen.

Until next time, see ya!

Nothing to report

Idag var en riktig ”off day”, där vi spenderade större delen av för- och eftermiddagen med att följa valvakorna via SVT- och TV4-play.

Om valet kan man säga en hel del, men det här är ingen politisk blogg, så jag nöjer mig med att konstatera att vi from imorgon (idag för er) har kanske det svåraste parlamentariska läge i modern tid, samtidigt som den avgående regeringen på ett mycket framgångsrikt vis burit Sverige igenom en rad svåra motgångar på ett förträffligt sett. Dock verkar många svenskar vilja vrida tillbaka klockan 10 år i tiden… That’s democrazy (sic)

Jag hann med att se Chiefs förlora sin andra match i rad mot rivalen Denver Broncos, och skjutsa mamma till en närliggande galleria (medans jag parkerade rumpan på Starbucks…) innan vi avslutade dagen och kvällen på hotellets restaurang där vi hade en rätt intressant diskussion med vår servitör om skillnaderna mellan Sverige och USA. Han var från Florida men hade flyttat till LA för att studera på college, och deltidsarbetade på hotellet så naturligtvis pratade vi en hel del om skillnader i kostnader på utbildning mm.

Imorgon är det dags att lämna landet efter nästan två och en halv vecka här. Vi har valt att checka ut så sent vi fick (14 lokal tid) och tänkte sen spendera resten av dagen på Santa Monica beach fram tills dess att det är dags att lämna tillbaks hyrbilen vid 18.30 på flygplatsen. Sen går första flyget 21.45 lokal tid, och landar 16.00 på tisdag lokal tid i England, nästa flyg går en timme senare och vi beräknas landa vid 20.25 svensk tid på tisdagen. Total restid bör bli lite över 12 timmar, det finns risk för viss stelhet när vi väl är tillbaks i kalla Sverige igen…

Av förklarliga skäl finns det inga bilder idag, däremot passade jag på att ta två bilder på kärran som vi kört 140 mil i i San Francisco och tills idag. Snittförbrukningen enligt färddatorn är (hyfsat) imponerande 8.2l/100km vilket får anses klart godkänt med två personer, två stora resväskor och en hel del stadskörning.

Men det är ingen bil jag kommer bli ledsen att slippa, när jag väl sätter mig i min tyska kvalitetsvagn på Arlanda!

Jag ska försöka mig på en sammanfattning för att fördriva tiden på flyget lite grann, förvänta er därför ett längre inlägg publicerats under tisdagen eller onsdagen.

Until then, det har varit trevligt att så pass många återigen varit intresserade av vår resa, vi får väl se om det blir någon ytterligare USA-tour…
Samtliga (mina) bilder finns på http://bilder.badanka.com och dessa kommer återuppladdas lätt redigerade när jag väl kommer hem och har tillgång till bättre verktyg. Det tillkommer säkert några bilder från morgondagen.

Adíos!

2014-09-14 17.53.06 rsz2014-09-14 17.52.48 rsz

Universal Studios Hollywood

Idag var siktet inställt på ”nöjesparken” Universal Studios. De har nämligen gjort biiig business på att öppna upp delar av studioområdet för allmänheten och installerat lite olika attraktioner, vissa bättre än andra…

Det kostar $92 i inträde, $87 om man förköper på internet. Bara där gör man extra-big business! Sen finns det något som kallas för Front of the line-pass, som kostar $139, och låt mig bara säga: SÅ-JÄVLA-VÄRT-DET!

Ska ni till Universal någon gång, offra de extra $40-45 för att köpa passet. Nu var vi i parken på en lördag, dvs det var säkert lite mer folk än vanligt, men köerna (de har rätt bra skyltar med tider på köer) till de flesta attraktionerna låg på 40-60 minuter. 

FYRTIO TILL SEXTIO MINUTER för att köa till en attraktion som kanske är över på 5 minuter…

Förstå känslan när du får en helt egen ingång och är inne på under 5 minuter, priceless!

Vi började med det vi båda ville se mest, nämligen Studio Tour där man får åka i ett mindre biltåg genom delarna av studioområdet som inte är öppna för allmänheten i vanliga fall, samt åka in i världens största 3D-upplevelse regisserad av bla Peter Jackson. Det var en rätt intressant tour där man fick se en hel del kända scenerier, bla 13 kompletta stadskvarter från olika delar av världen, och filmvärlden för den delen. 
Ballast av allt (förutom att se torget från Back to the future (som även används i fler filmer)) var nog krasch-scenen från War of the Worlds.

Man har alltså köpt en gammal Boeing 747 för $60.000 från en flygplanskyrkogård och sen förstört den för ytterligare $200.000 (tvåhundrafuckingtusen dollar!) för att få det att se verkligt ut, och tro mig de har verkligen lyckats!

Sen gick vi och såg en liten förevisning om specialeffekter innan vi testade 3D-upplevelserna från Simpsons- och Transformers-attraktionerna som var förvånandsvärt häftiga. Trots att man (som i Simpsonsattraktionen) inte fysiskt flyttade sig så mycket så kändes det verkligen som en riktig berg-och-dalbana. Vi avslutade med Jurassic Park-attraktionen som gjorde att vi båda två mer eller mindre blev dyngsura…

…något som trots allt inte gjort något då Kalifornien för tillfället har värmerekord. Idag var det exempelvis 36 grader varmt när vi var i parken. Som sagt, suck it höstfirare i Sverige 🙂

Efter det kände vi oss faktiskt rätt färdiga med dagen och återvände till hotellet för några öl och lite lättare kvällsmat.

Vi känner oss också rätt klara med Los Angeles och är båda överens om att vi förmodligen aldrig kommer återvända, det är helt enkelt inte ”our kind of town”. Bara det att man måste åka bil överallt, och att alla vägar är mer eller mindre stillastående på vardagarna, gör att det förtar lite av det positiva man upplever.
Jag kontaktade faktiskt BA för att kolla om det gick att åka hem en dag tidigare, men de ville ha hutlösa $1200 per person extra, så vi åker helt enkelt hem som planerat på måndag (vi landar i Sverige vid 20-snåret på tisdag, svensk tid)

Imorgon (redan idag för er) så är det ju valdag. Har ni inte röstat så gör det! Själva röstade vi ju på svenska ambassaden i Washington. Vi kommer följa valvakan via SVT-Play eller TV4-play. Bara att hoppas att de funkar här. Vi ligger ju 9 timmar bakom er, så när vallokalerna stänger vid 20 hos er så är klockan 11 på förmiddagen här, så imorgon blir vi kvar på hotellet en stund för att se hur valet utvecklar sig.

I övrigt är det inte mycket nytt att förtälja, vädret är somsagt helt sjukt bra och vi har haft tur hela resan. Få dagar under 30 grader varmt och endast en dag med regn och det var ju ankomstdagen i New York när jag ändå låg sjuk. Fantastiskt flyt!

De extremt få bilder som togs idag finns som vanligt på http://bilder.badanka.com

Gå och rösta nu!

Köer, köer, köer

Staden som gud glömde när det gäller trafik är helt klart Los Angeles. Vad fasen skulle vi hit och göra egentligen? Ville jag köa hade jag satt mig på Essingeleden kl 16…

No joke, det är alltså mer eller mindre stillastående köer, ÖVERALLT, oavsett tid på dygnet. Det är psykiskt påfrestande och förbannat irriterande.

Efter att jag surat en stund på förmiddagen gav vi oss iallafall ut en sväng i infernot och köade upp till Griffith Observatory och beundrade den fantastiska vistan som Los Angeles ändå bistår med (och Hollywood-skylten såklart), vi köade ner till Glendale för att kika i lite butiker och äta en ordentlig burgare på In ‘N Out och sen köade vi tillbaka till observatoriet då det hade börjat skymma och vyn blev om möjligt än mer imponerande.

Sen köade vi ner på Hollywood Boulevard och köade vidare till Sunset Boulevard för att iallafall ha varit där. Vi köade upp till Mulholland Drive där det faktiskt förvånandsvärt blev folktomt. De som bor där kanske inte behövde vara ute och åka längre… Det fanns iallafall en hel del sjuka kåkar.

Sen köade vi ner och insåg att klockan började bli sen kväll, och insåg att vi borde ta oss tillbaks till hotellet. Blodtrycket ökade enormt när jag insåg att vi var tvungna att ta 405:an en bra bit, men som om någon hört min bön så var det faktiskt ingen kö. Klockan var iofs efter 22, så det kanske där smärtgränsen går. Igår när vi kom så var klockan 20.30 och då var det helt stillastående större delen av motorvägen… No joke alltså. Bisarr stad, hur tar sig egentligen folk någonstans?

Imorgon kommer dagen gå åt till ett besök på Universal Studios. Vi slog till på ett Front of the line-pass som gör att man får gå förbi alla köer, för det är vi less på just nu…

 

En del utsiktsbilder finns strax att beskåda på http://bilder.badanka.com om internet fortfarande fungerar… Jag fick faktiskt hotellet att få hit en tekniker från AT&T men det verkar endast blivit marginellt bättre. Jag får gratis frukost resten av tiden dock, alltid något.

Vi har faktiskt funderat på att åka hem på söndag istället på måndag, men det beror på vad British Airways säger imorgon. Vi har båda insett att vi faktiskt inte är så intresserade av den här staden som vi trodde. Vissa städer fastnar lättare än andra… Den här gled av oss rätt fort. Nåja. Det återstår att se.

God morgon Sverige, god natt Kalifornien!

State Route 1

Torsdagen började precis som de övriga dagarna här i SanFran. Frukost och sen lite egentid på rummet. Idag bestod egentiden av att packa ner hela bohaget igen, och checka ut.

Vi susade ut på El Camino Real och tog sikte på San Jose, till att börja med. Just El Camino Real är faktiskt en liten rolig historia i sig, då det är ett av många namn på Highway 1, men det är nåt ni får googla fram historien kring själva…

Vi passerade Silicon Valley, utan att stanna. Jag har sett tillräckligt många industriområden eller företagsparker i mina dagar.

Planen var att ta sikte på Monterey för att sen åka längs kusten ett par mil ner, för att sen möjligen åka inlands och vanliga motorvägen ner. Men när vi åkt ett par mil längs den helt obeskrivligt häftiga och vackra miljön som erbjöds så insåg vi att det var lika bra att åka vidare hela vägen. Det fick gå i 40-50 mph bitvis, men det var det värt.

Vi hade kunnat stanna var 200:e meter, men då hade vi fortfarande varit på vägen och bilder gör inte riktigt vägen rättvisa. Man måste helt enkelt uppleva det själv!

Jag har tidigare varit lite negativ åt vår hyrbil Ford Kuga, eller förlåt Ford Escape. Men idag blev jag faktiskt lite imponerad. Den var förvånandsvärt smidig att köra på de slingriga vägarna och verkade gilla att åka på lite. På de 75 milen vi åkte (varav kanske 40 var slingriga bergsvägar) lyckades den dessutom dra 7.9l/100km vilket måste anses vara helt OK med två personer och packning. Fortfarande en bil jag aldrig hade köpt själv, men idag gjorde den bra ifrån sig!

När vi började närma oss lite mer bebyggda trakter så ökade också trafikflödet betydligt, och när vi svängde av 101 till 405 så var det faktiskt stillastående köer, i alla 8 körfält, klockan 20.10 på kvällen. Bisarrt! Jag vill inte ens veta hur det är på eftermiddagarna och mornarna.

Vi fick också tyvärr en liten halvt otrevlig överaskning när vi kom till hotellet, vi har ju gjort rejäla efterforskningar som verkligen har betalat sig hitttills, men nu hade man inlett en 2-månaders renovering av lobbyn och restaurangen. Personalen satt i varsin varselväst och bygghjälm (!) men alla gjorde verkligen sitt bästa för att ge bästa möjliga service ändå och det går inte att klaga på bemötandet.

Internet här däremot är ett smärre skämt. Jag skriver det här och hoppas på att jag fortfarande är ansluten när det är klart…

Nåja. Nu är vi här i 4 dagar, och då våra planer ändrats lite grann har vi faktiskt inte planerat något till 100% än. Vi funderade tom på en dagstripp till Las Vegas, mest för att ha varit där. Men vi får se.

Just nu är jag så sjukt trött, så att det nog får räcka för idag (00.19 lokal tid 140912, dvs 09.19 hos er) men jag måste ändå nämna att idag (eller igår…) så var det ju 13-årsdagen för 9/11 något som faktiskt inte märktes så mycket som vi trodde. Visst nämndes det i TV, och vissa flaggor var på halv stång, men det måste nog ändå säga att tiden börjar nog läka en del av såren iallafall. Lite av medieutrymmet går just nu annars åt Obamas plan för ISIS samt någon NFL-spelare som tydligen misshandlat sin fru…

Anyhow, sova var det ja. De bilder jag iallafall tog finns såklart tillgängliga på http://bilder.badanka.com

Gnite!

San Francisco och Alcatraz

Jag måste börja med att göra en liten pudel, jag insåg just nu (lokal tid 21.45 10/9) att jag faktiskt inte laddat upp några bilder från gårdagens mini-roadtrip. Det är nu åtgärdat, sorry!

Idag stod downtown San Francisco och ett besök på Alcatraz på schemat. Efter sedvanlig hotellfrukost lämnade vi Millbrae (där vi bor, strax söder om San Francisco) och började resan norrut. Trafiken här är inte alls trevlig, något jag bittert fick erfara förra gången jag var här, men nu hade vi inte så mycket val. Vi hade hittat ett bra parkeringsgarage i närheten av Fishermans Wharf som kostade $20 för en hel dag. En resa som enligt GPS:en skulle ta 25 minuter tog ungefär 60… Jag vet att vi har värre att se fram emot när vi lämnar för LA imorgon, men det är fanimej aldrig kul att köa, oavsett plats på jorden…

Nåväl, framme vid garaget insåg vi att vi bara var ett par kvarter ifrån Lombard Street. Kanske världens mest kända gatsnutt? Vi gick upp för jordens backe och hamnade i botten på slingervägen. Den är helt sjukt udda! Dessutom bor det ju faktiskt folk längs gatan som har sina bilar parkerade där. Mycket intressant måste det vara.

När vi sett gatan tog vi en taxi till Powell street, där taxichauffören från Nigeria var rätt kunnig om Sverige, mest för att hans polare Dr. Alban och han var från samma by… Powell street är där spårvagnarna (cable cars) har sin utgångspunkt och vi hoppade på en som kom hyfsat lägligt. Anledningen till att de heter cable cars, är för att framdrivningsproceduren faktiskt är en kabel som går under marken som drar vagnen framåt. Föraren kallas för ”grip man” och det är ungefär precis vad han gör. Han rycker i spakar som en galning, för att justera bromsverkan.
Just vår grip man var en otroligt humoristisk man, som verkade älska sitt jobb. Han hade lätt kunnat knäcka extra som stå-uppkomiker och framkallade många skratt och idel glada miner när vi väl var framme. En rätt rolig upplevelese måste jag ändå säga. Själv tog jag posto längs sidan för bästa möjliga upplevelse. Han blev nog lite småförtjust i mamma så när vi stannat och alla gått av så pratade han lite med oss, och erbjöd sig till och med att ta ett foto på oss, något som finns bland de övriga.

Vi promenerade sen ner till Fishermans Wharf och strosade runt längs pirerna, och stannade till för att äta lite färsk fisk som lunch. Mycket gott!

Sen var det raka spåret mot Pier 33 där båtarna mot Alcatraz utgår ifrån. Redan från båten fick man fantastiska vyer av staden och det blev dessutom än bättre när man väl var på ”The Rock”.
Själva fängelsedelen var otroligt mycket mindre än vad jag föreställt mig, och även om själva upplevelsen i sig kanske inte var något man blev euforisk av, var det ett mycket intressant besök som jag verkligen rekommenderar alla som skall besöka San Francisco att göra, om inte för den fantastiska miljön som ön erbjuder!

Tillbaka på land promenerade vi till närmsta Starbucks för lite kaffe samt wifi, så vi kunde leta reda på kvällens middagshak. Vi hittade ett intressant ställe som heter Elephant Bar Restaurant, som finns på lite olika ställen i Kalifornien. Vi valde den som låg närmast vårt hotell, mest för att komma ur stan innan trafiken blev som värst. Vi klarade oss hyfsat bra och det tog nog bara 45 minuter att åka ur stan.

Väl framme så visade det sig att vårt val förmodligen var helt fel, det var 45 minuters väntetid på att få bord, men det var det verkligen värt så här i efterhand. Extremt god mat, och för oss flygnördar kunde inte utsikten vara bättre. Man satt precis i höjd med 28L och 28R på San Francisco Intl. och såg den ständigt in- och utgående flygtrafiken. Det var även här som den berömda filmen från Asiana Airlines flight 214:s krash precis i början på landningsbanan filmades. 

Efter det kände vi att det var läge för en något tidigare kväll än tidigare då vi har en lång bilresa framför oss imorgon när vi lämnar Norcal för Socal och tar oss (återigen) via Highway 1 ner mot LA där man för övrigt just nu har ca 35-38 grader varmt på dagarna. Suck it, höstfirare i Sverige 😉

Nu lovar jag dessutom att ALLA bilder finns på http://bilder.badanka.com

 

Peace out!

Sightseeing i Kalifornien

Den här dagen var egentligen dedikerad till att ta oss till Napa Valley för att provsmaka lite vin, och eventuellt se några vingårdar och hur det går till
Men det blev en mindre roadtrip istället, vilket skulle visa sig vara ytterst trivsamt.

Vi började dagen med att efter hotellfrukost, vänta ut den värsta rush-hour för att slippa köa i onödan. Så vid 11-snåret gav vi oss iväg, och åkte igenom San Francisco upp mot Golden Gate-bron för de sedvanliga turistbilderna. Makalös konstruktion! Vi besökte den från bägge sidor samt underifrån och ovanifrån, mest för att vara säkra. Sen åkte vi såklart över den också. Men istället för att fortsätta norrut på 101:an (morsan hade nämligen bestämt att Petaluma var första stoppet, då de tydligen hade någon outlethandel…) så valde jag att svänga in på State Route 1 (ni vet den där berömda man oftast åker mellan San Francisco och Los Angeles, som vi bla gör på torsdag…) och åka norrut på den istället.

Det var som en smärre berg- och dalbana med snirkelvägar ett par mil och helt magisk terräng. Höga berg, kust, stora träd, ja allt möjligt. 
Vi passerade också en hop mindre samhällen som såg ut som tagna ur gamla westernfilmer. Rätt intressant.

Strax innan en liten by som heter Tomales, svängde vi österut på en ännu mindre väg som tog oss till Petaluma. Vi snurrade runt i den staden, som mest var något som gud glömt. Fruktansvärt identitetslös och tråkig. Outletcentret såg ut som en gammal Hollywoodkuliss så vi avpolletterade snabbt den planen och satte kurs mot Napa istället.

Mamma hade tagit reda på några winerys som kom väl rekommenderade, och de flesta låg i Stags Leap District, så dit styrde vi vår plastiga Ford… Klockan hade nu faktiskt börjat bli eftermiddag, så vi var lite nervösa över att de eventuellt skulle ha stängt, och mycket riktigt…
När vi kom fram till ett av ställena vi hittade så hade de precis stängt, men vi gav inte upp och åkte vidare, och hittade ett mycket trevligt ställe som heter Chimney Rock Winery. Det skulle visa sig vara en riktig lyckoträff. Vi kom 5 minuter innan stängning, men de var väldigt välkomnande och vi fick provsmaka en hel drös med viner. Själv är jag ju ingen riktig vinmänniska, men vissa av dem var riktigt goda.

Vi hade också förmånen att få en både mycket trevlig, och fruktansvärt snygg guide som hjälpte oss. Det slutade med att vi köpte två flaskor vitt vin för en jäkla massa dollars, som vi tänkte bjuda på när vi kommer hem och visar alla miljarder bilder vi tagit, och historier vi samlat på oss.

När vi var klara med det så kändes det absout dags för middag. En snabb googling och vi hittade en lovande italiensk restaurang i ”centrala” Napa som vi bokade bord till (de är mycket för bokningar här…)

När vi kom fram insåg vi VARFÖR vi var tvugna att boka, stället var helt fullproppat. Men en rejält mysig restaurang som hette Ristorante Allegria som serverade ljuvlig pasta och gott vin (lokalt såklart) till förvånandsvärt humana priser. Vi rekommenderar starkt restaurangen om någon skulle vara i Napa i framtiden!

Nu var klockan 20.30 och det kändes som dagen var rätt avklarad, så vi satte snabbaste kursen hem mot Millbrae igen, och det blev en timslång färd via Vallejo, Oakland, Bay Bridge och San Bruno. Så då hade vi officiellt gjort ett helvarv runt Bay Area.

En väldigt lyckad dag tror jag vi båda kände. 35 mil bilåkande och ändå hunnit med att se en hel del.

Även en mycket god nyhet var att jag imorse lyckades få tag i två biljetter till Alcatraz, så vi kommer över dit imorgon iallafall. Det var verkligen en lyckoträff och ibland skall man ju ha lite tur också!

Ett gäng bilder finns på http://bilder.badanka.com och fler kommer med 200% säkerhet imorgon!

God natt från ett, förvånandsvärt, varmt San Francisco!

Flygakopalysen del 2

Ytterligare en sån här ”mellandag” när det egentligen inte skulle göra något annat än att resas. Vi passade på att äta hotellfrukost och slappade ordentligt innan det var dags att checka ut och åka mot flygplatsen där även hyrbilen skulle lämnas tillbaka.

Kansas City flygplats är rätt stor, sett till antalet flygrörelser och banor, men själva terminalbyggnaden är hyfsat liten. Dessutom ser den ut som något som passat bättre i Östberlin. När vi letat oss fram till Americans check-in-disk så fick vi meddelandet om att vårat plan som skulle gå 13.15 var försenat. Vi hade ju redan utan försening inte all tid i världen på oss i Dallas som var dagens mellanlandning. Vi var schemalagda att landa 14.50, och nästa flyg skulle gå 15.50.

Nu visade det sig att vårt flyg hade råkat ut för en sk. ”bird strike”, dvs att planet träffat en fågel (eller kanske vice versa) så mekanikerna hade varit tvugna att gå igenom allt för att se att inget var skadat. Men kärran fick klartecken och åkte mot oss från sin ursprungsposition vid 12.45 och vår flight var beräknad till 13.40. När klockan var 13.35 så kom planet till gaten och de andra passagerarna började gå av.

Det skall faktiskt tilläggas att all personal, både gate-agenter, piloterna och resten av flygbesättningen gjorde sitt absolut bästa för att hjälpa till att göra en så kort ”turn around” som möjligt. Vi var i luften hyfsat fort och beräknades landa vid 15.20, vilket vi också gjorde. Trots att flygvärdinnorna talade om för passagerarna att det var extremt många som hade riktigt tighta anslutningar så sölande man i mittgången och hade inte några planer på att låta de som hade bråttom gå först.

Jag sprang lite i förväg för att se om planet ens var kvar, men när klockan var 15.40 och jag insåg att jag var tvungen att åka en monorail mellan två terminaler hade jag innerst inne gett upp.

Jag släntrade ner till gaten och blev extremt förvånad när det stod en hel hord med människor där, och vårt flightnummer fortfarande stod på listan. Nu stod det förutom den ordinarie avgångstiden även tillägget ”Acctual: 16.00”. Sällan har jag blivit så glad över en försening. Jag trodde först att det berodde på att det var så många som kom med samma flyg som oss, men det visade sig att det var en ”vanlig” försening som berodde på ”scheduling and maintenance issues”. 

Vi slapp sitta i Dallas fram till 19 på kvällen, när nästa flyg till SFO skulle gå, och hann med flyget med minsta möjliga marginal, kom till San Francisco i tid, och insåg att vi missat att boka bijetter till Alcatraz… Så stort antiklimax där vi förmodligen missar den grejen vi sett fram mest emot i den här staden.

Nåja, nu har vi vår lite halvplastiga Ford Escape (den heter Kuga i Sverige…) som inte alls är lika trevlig att köra som den tyska kvalitetsvagnen vi hade förmånen att ratta i Kansas City. Men den skall nog hålla till Los Angeles iallafall. Vi passade på att ta en provtur upp till Twin Peaks, och beundrade utsikten. Vi hade underskattat vädret lite och de 14 graderna tog lite på våra 30-35-vana kroppar så vi återvände ner till vårt halvcharmiga hotellmotell med fantastiskt sköna sängar.

Vi har ju dessutom lagt till 2 timmars tidsskillnad till nu, nu är vi 9 timmar efter svensk tid om nu någon skulle vilja kontakta oss. Både jag och mamma finns på Skype om någon vill höra av sig!

Inga bilder idag, men kolla gärna igenom de äldre på http://bilder.badanka.com

Kansas City Chiefs

Det här var dagen som, iallafall jag, hade sett fram mest emot under hela resan. Ända sen jag började planera min USA-resa för ett tiotal år sen så var Kansas City ett av de målen jag verkligen ville se. Jag vet inte varför, men Chiefs har alltid varit ett lag som jag har gillat. För mig som är svensk har jag otroligt svårt att förstå hur ungdomar kan hålla på Manchester United eller Barcelona istället för några av våra lokala svenska lag. Jag skyller det på det enorma tv-utbudet vi har från europeisk fotboll.

Det är iallafall något som defenitivt INTE är fallet här. I Sverige skall man vara extremt lyckligt lottad om någon av de fåtalet tv-sända matcher är en match med Chiefs. De har spelat fruktansvärt uselt de senaste 10-15 åren och aldrig tagit sig vidare till slutspel ens. Men så kom det magiska förra året när de började säsongen 9-0 (9 vinster 0 förlorade) och tog sig lätt vidare till slutspel, där man förlorade med en ynka poäng mot Indianapolis Colts. Hur som helst var det ett stort steg framåt. Man hade skaffat en rutinerad head-coach och en välavlönad quarterback. Allt såg mycket ljusare ut.

Jag och mamma åkte från hotellet vid 10-snåret (matchen började 12.02) och de enorma köerna började faktiskt inte så tidigt som vi trodde. Vi åkte in via en bakväg och valde nog helt rätt för det var bara köer sista 4-5 kilometrarna. Det är kanske vettigt att tala om att det var 73568 personer som såg matchen på plats och ALLA åker bil…

Man sysslar ju med något som kallas för tailgating innan (och delvis efter) matchen. Där man samlas vid sina bilar och grillar, dricker öl och spelar spel samt socialiserar i övrigt med sina medmänniskor. Vi kom lite för sent för att på riktigt kunna delta, men jag blev bjuden på öl av en person och vi småpratade lite lätt med folk på vägen till biljettkontrollerna.

Vid insläppet så visade det sig att mammas väska var typ 2 cm för lång eller bred (de hade specifika mått på hur stora handväskorna fick vara som man fick ta med sig in) så vi fick helt enkelt tömma innehållet och stoppa i våra fickor och gav helt enkelt väskan till vakten och meddelade sarkastiskt att det var en present från Sverige, ditt rövhål…

Nåja, väl inne kände vi att vi behövde komma i bättre stämning, och överallt sprang det runt folk och sålde iskalla Bud Light. De tog hutlösa $9 för dem, men vad gör man… Vi köpte på oss ett gäng, samt några flaskor vatten och tog oss upp till våra platser. Vilken FANTASTISK arena det är. Trots att vi hade platser på tredje etage, hade man inga problem att se spelet. Förra året kom man med i Guinnes rekordbok i högsta ljudnivå på en idrottsarena med 137.5dB något som kanske inte uppstod idag.

Jag filmade nationalsången, då jag visste att i sista versen ”…the land of the free and the home of the brave” så ersätter Chiefs-fansen ordet ”brave” med ett unisont ”CHIEFS!” Rätt mäktigt när 75000 personer skanderar det.

I övrigt var faktiskt stämningen bättre än jag trodde. Som ”riktig” supporter från Sverige så hånar man rätt ofta amerikanska sporter för att de mest är intresserade av att dricka öl och äta popcorn, men så var faktiskt inte fallet. Det var väldigt många runt omkring som var extremt insatta, och jag hade en hel del mycket insiktsfulla diskussioner.

Tyvärr blev matchen ett riktigt bottennapp. Totalt utspelade, och även om resultatet blev 10-26 till slut så var det inget snack om att Titans var klart bättre. Ännu surare var att Chiefs släppte kickern Ryan Succop för några veckor sen och Titans kontrakterade honom. Han gjorde 4 field goals idag…

Allt som allt en helt magisk upplevelse. Jag har ju några vänner som gillar amerikansk fotboll, och jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka för att bara åka till olika städer och titta på fotboll. Det var, återigen, helt fantastiskt och ett minne för livet!

Imorgon bär det av mot Kalifornien och sista etappen på resan. Det finns alltså fortfarande mycket att se fram emot.

Ett gäng bilder finns att beskåda på http://bilder.badanka.com

Väldigt röda (bokstavligen talat, och nu menar vi solbrända och inget annat) hälsningar!