USA 2015

Highway 1, San Francisco, och någon form av avrundning

Efter att ha checkat ut från Victorville, stod den enskilt längsta bilfärden på agendan. 80 mil upp till San Francisco via den fantastiska kustvägen. Vi hade vädret till största delen på vår sida och fick smått fantastiska vyer längst vägen. För min egen del var det ganska intressant att åka åt andra hållet den här gången, efter att ha kört här för två år sedan.

Vid Big Sur var det en ganska stor mark- och skogsbrand som sträckte sig nästan hela vägen ner till oss. Polis och räddningstjänst har mobiliserat enorma resurser och kämpar fortfarande med att hålla bränderna så långt ifrån bostäder som möjligt.

Vi kom fram strax efter mörkrets inbrott och kastade mer eller mindre bara in våra väskor och gav oss iväg och försökte jaga föda. Vi var allihop rätt less på att åka bil skulle jag tro…

Dagen efter blev en heldag inne i själva San Francisco, som faktiskt börjar gro lite på mig. På kvällen lyckades vi till slut också få tag på biljetter till Alcatraz, vilket blev dagens aktivitet. Vi avslutade festligheterna med en trevlig middag.

Om jag ska försöka mig på någon sammanfattning, såhär 14 timmar innan vårt första flyg hemåt är tänkt att avgå, så är det att vår planering verkligen varit spot on. Allt har verkligen klaffat, vilket är ganska tillfredsställande när vi spenderat flera månader med att scouta resor, hotell, aktiviteter etc. Vi har också haft lite tur och stött på några guldkorn på vägen.

Vädret har varit fullständigt outstanding, innan vi kom till Kalifornien hade vi knappt en dag under 40 grader varmt. Så vi har verkligen utnyttjat vår tid här, utan att behöva känna att vi stressat igenom någonting.

Med det som en positiv bakgrund känns det ändå skönt att få komma hem igen, hem mot nya äventyr och en ny framtid.
Skönt att äntligen få avsluta det här jäkla bloggandet som startade av någon oförklarlig anledning 2012 🙂

Cirkeln är sluten!

Avslutande ord från Seattle

Det har hunnit bli kväll den 23/4. Närmare bestämt 22 lokal tid här, vilket med min matematiska kunskap borde innebära 07.00 I MORGON för er. Det har blivit dags att avsluta resan här i nordvästra USA och förpassa sig hem mot Sverige igen. Jag tänkte mig försöka på någon slags sammanfattning, tillsammans med en resumé av de två sista dagarna (som blev hyfsat likartade, och därför fick finna sig i att endast få ett inlägg här).

Gårdagen, och dagen, spenderades mest med att åka runt och försöka hitta lite mer flygplan. Vi startade onsdagen med en liten sovmorgon och gav oss sen upp mot Everett igen, och Paine Field, där John skulle hämta någon beställd vara. Vi passade även på att smita upp till utkiksplatsen, där man ser hela fabriksområdet, inkl flygfältet. Tyvärr var det ingen jättetrafik men vi fick iallafall span på en 777 och en 747 till slut, vilket måste anses tillräckligt…

Efter det begav vi oss några mil norrut till någon slags outlet, och vis av erfarenheterna från senaste resan i norra Kalifornien valde jag att avstå att knata runt i vad som såg EXAKT ut som det ställe jag och mamma hamnade vid i den lilla staden Petaluma. Jag avnjöt en kaffe från Starbucks och njöt av dagens, återigen, goda väder istället. Vi åt lite sen lunch och förpassade oss sen ner mot staden igen. På väg ner insåg vi att vi faktiskt inte sett Renton-fabriken än. Det är där man tillverkar 737 och alltså klämmer ut runt 40 i månaden, vilket medför att en egen fabrik är ett måste…

Vi tog oss ner till området, som bara ligger 10 minuter från hotellet, och spanade runt lite grann. Det stod ett par kärror och skräpade men det var dessvärre ingen trafik. Vi beslutade oss för att göra ett nytt försök under morgondagen (läs: idag) och tog oss tillbaka för att avsluta kvällen på samma ställe som dagen innan.

Idag så hade vi gett oss tusan på att vi SKULLE se trafik från Renton. Vi hade sökt oss fram till informationen att de 737:or som lämnar Renton, aldrig kommer tillbaka. Fältet är endast 1500 meter långt och dessutom sprutar det ju ut 737:or så platsen är begränsad. Leveransen sker dessutom vid Boeing Field. Så trafiken som lämnar Renton gör alltså sina första flygminuter, ever!

Vi parkerade vid strax efter 10 på förmiddagen vid en alldeles förträfflig utkiksplats. Vi hade översikt över hela fältet, samt större delen av fabriksområdet och kunde snabbt konstatera att de plan vi såg igår nu hade fått sällskap av 3-4 stycken till. Vi noterade att tre plan stod parkerade lite mer startklara än de andra och hoppades på att iallafall någon skulle ge sig iväg. Efter ca två timmar lämnade vi motvilligt för att hämta lite mat, men tog oss snabbt tillbaka. Tyvärr öppnade sig himlen ungefär precis när vi insåg att det faktiskt var på väg ett plan från baksidan av fältet, tidigare halvdolt för oss. Det här var dock ögonblicket vi väntat på så regnet spelade ingen större roll för John och Arvid som trotsade skyfallet och fick några bilder. Väldigt exklusivt sett ur flightspottingögon, då det alltså garanterat är de första bilderna i världshistorien på planet i luften. De gjorde en rätt imponerande start på det korta fältet något som fick, iallafall mig som lite 737-fantast, att bli rejält imponerad!

Strax efteråt noterade vi att det faktiskt var EN TILL kärra på väg att knuffas ut. Den här gången kunde jag inte hålla mig utan sållade mig till fotograferna, och fick faktiskt med en bild när den omålade kärran är ca 10 cm ovanför marken, garanterat den första bilden på det flygplanet, flygandes, ever. Det låter kanske nördigt o/e löjligt, men det var väldigt tillfredställande att efter så pass lång väntan faktiskt få se en liten historisk händelse. Vi var således rätt nöjda och begav oss därför ner mot Boeing Field igen. Tyvärr var vädret numera smått uselt så vi tog bara en fika och åkte sen runt fältet ordentligt och kikade. I samband med att vi var där kom faktiskt den första kärran som lämnade Renton tillbaka efter sin provtur.

Vi lämnade Johns väskor på hans nya hotell och åkte sedan och åt en trevlig middag såhär ”sista kvällen med gänget” innan det blir lite tidigare tapto än tidigare. 06.30 imorgon bitti skall vi lämna tillbaka hyrbilen, och 08.30 går första planet mellan Seattle-Chicago och sen två timmar efter landning Chicago-Arlanda. Vi beräknas landa 07.30 svensk tid på lördag morgon, vilket då rimligen är 22.30 kvällen innan i våra huvuden. Vi räknar med VISS jetlag…

————-

För att försöka mig på någon sammanfattning innan det drar iväg allt för långt nu då…

Resan var väldigt spontan, men jag måste ändå säga att vi lyckats få saker gjorde varje dag, stora som små. Höjdpunkten måste ju helt klart sägas vara Museum of Flight som, som sagt, var värd hela resan i sig. 100%-igt besökstips om någon skulle ha vägarna förbi Seattle någon gång.

Vädret var faktiskt en annan mycket positiv överaskning. De vi har pratat med här har alla varit smått överväldigade. 20 grader och sol i april flera dagar i sträck är inget de är vana med. Två regndagar av åtta är ju helt fantastiskt i världens mest regniga stad.

Seattle är ingen jättestad, vi kom fram till ca 3.5 miljoner personer i ”metropolitan area”, vilket kanske kan klassas som Stor-Seattle för att prata svenska termer. Det har bidragit till en blandning mellan småstadskänsla och ändå en rejäl storstad när man tar sig in mer centralt. City var fint och det var kul att få ha varit uppe i Space Needle.

Flygtrafiken måste ju kanske också nämnas. Allt har ju blivit väldigt flyginfluerat. Vi har ju dessutom haft med oss det svenska flyguppslagsverket Arvid som imponerat allihop med sina otroliga kunskaper när det gäller det mesta flygrelaterade saker. Är man flygintresserad är det svårt att inte ha Seattle rätt högt upp på reslistan…

Sällskapet får nog avsluta sammanfattningen. Det har varit otroligt kul att vi faktiskt blev 5 personer till slut. 5 personer i varierande ålder och med varierande bakgrund, men som ändå har gått ihop väldigt bra. Vi pratar redan om att nästa gruppresa får bli till Toulouse. Vad som tillverkas där får ni räkna ut själva 😉

 

Med det vill jag tacka för mig, på vad som nästan blev en impromtu resa. Hoppas att någon iallafall har haft nöje av att följa vår resa den här gången! Samtliga bilder finns på http://bilder.badanka.com och kommer återuppladdas lite mer redigerat när jag kommer hem.

I’m out!

Boeing factory

Idag var ytterligare en flygrelaterad dag, när ”Future of flight”-utställningen skulle bevistas. Egentligen var ju målet att få genomföra Boeing factory tour, men den ingick liksom i priset av inträdet. Själva utställningen var ju rätt tam jämfört med gårdagens fantastiska besök på Museum of flight, men touren genom Boeings GIGANTISKA fabrik för sina större modeller (747, 767, 777 och 787) var väldigt intressant.

Det massiva komplexet är världens största fabrik sett till volym (13385378 m3) och spänner över 400000 m2, där man har byggt upp ett eget mindre samhälle med de flesta samhällsresurser. Man har ca 40000 personer anställda, vilket gör att man har folk mer eller mindre i skift dygnet runt. Allihop hade förvisso fått plats, utan problem, samtidigt. Men man fick (enligt egen utsago) bara ha ett visst antal personer på plats samtidigt, då trafiken skulle haverera om så pass många skulle till och från jobbet samtidigt. Kanske rimligt…

Att säga att man sprutar ut flygplan är kanske lite överdrivet, men med tanke på att ALLA flygplan är handbyggda måste man ändå säga att tempot är osannolikt högt. En 747 tar exempelvis 108 dagar att monteras ihop från scratch, och tittar vi på de mindre varianterna levererar man exempelvis 3 stycken 737 per dag! Man hade ökat produktionen av 777 och 787 rejält genom att låta Toyota tillverka ett ”löpande-band-system” där jiggarna som flygplanen monteras ihop i, rullar framåt med den makliga farten av ca 3-4cm per timme. Detta gjorde att en hel del av rangerandet upphörde och arbetarna kan fokusera mer på att skruva ihop flygplan.

Precis som med de flesta flygplanstillverkare så tillverkar man flygplansdelarna över större delen av världen och fraktar alltihop till slutmontering i Everett. Vi i Sverige tillverkar exempelvis Cargo Access Door till 787, eller snarare Saab i Linköping.. Till hjälp att frakta flygkroppsdelar har man fyra stycken 747 ”Dreamlifter” som ser ut som en uppblåst 747. Vi fick förmånen att se en av dessa både landa och lyfta på intilliggande Paine Field, tillsammans med ett flertal andra flygplan som var ute på olika tester.

Tyvärr var det strikt fotoförbud inne på själva fabriksområdet, vilket förmodligen inte hade gjort något eftersom det inte går att beskriva hur extrem enorm anläggningen är. Men några bilder utifrån finns iallafall på http://bilder.badanka.com

Idag var första gången sen vi kom hit som vädret faktiskt ”normaliserades” lite grann, och framåt kvällen blev det faktiskt rätt rejält regn, vi hoppas på bättring imorgon.

Kvällen avslutades på ett mycket trevligt ställe som heter Melrose Grill. I morgon har vi faktiskt ingenting förplanerat, men jag tvivlar på att vi kommer att sakna saker att göra.

If it ain’t Boeing, I ain’t going! 

Museum of flight

Ni som mot förmodan slaviskt följer varenda inlägg noterade kanske att gårdagen (19:e) inte fick någon egen uppdatering. Den enkla förklaringen till det var att det faktiskt inte fanns något att uppdatera om. Det blev en riktig mellandag, när allt vi egentligen gjorde var att vänta på John, som skulle anlända till SeaTac vid 15.30-snåret. Vi passade på att försöka ta lite sovmorgon (något som såklart misslyckades helt) och istället ge oss ut och hitta lite saker att titta på söder om stan. Vi kom fram till att Tacoma Narrows Bridge inte låg långt bort. Många kanske skakar lite på huvudet och undrar vad det är för något, men en enkel Google-sökning ger svaret på den frågan. Alla vet vilken bro det är när man ser bilderna från 1940 när hela rasket blåste omkull…

Vi snurrade runt lite runt flygplatsen och försökte hitta bra ställen att flight-spotta lite på, då det är en hiskelig mängd flygtrafik i, och omkring, Seattle-området och lyckades väl delvis på taket till ett av parkeringshusen. John landade iallafall lite tidigare än planerat och vi möttes upp och tog oss till hotellet, och senare ut för en gemensam ”välkomstmiddag”. Sen var väl dagen egentligen slut. De 4-5 bilder jag lyckades ta finns till allmän beskådning på länken längre ned.

———

Men så till dagen (20:e) som var den första riktiga flygdagen på resan (sett till flygrelaterade besökssaker) nämligen Museum of flight, och vilken dag det blev!

För alla som varit på någon form av flygmuseum kan jag, med 99% säkerhet, säga till er att ni har inte sett ett dugg. Det här var ett flygmuseum av rang med en helt fantastisk spännvid. Trots att den dessutom ligger vid det som i folkmun kallas Boeing Field (King County Intl. Airport) så har man mycket smakfullt lyckats få det till att INTE vara ett Boeing-museum, utan ett alldeles utmärkt flygmuseum, som dessutom innehöll en hel del annat som exempelvis rymdfart och krigshistoria. Det är svårt att förklara alla intryck som vi nog allihop fick under dagen, men bara det faktum att det tog oss nästan 30 minuter att öht gå in genom huvudentrén, då det kom (och gick) så pass mycket flygtrafik på fältet att vi stod och bara beundrade alla möjliga sorters flygplan innan vi till slut tog oss in. Vi kom i princip när museet öppnade (klockan 10) och det var inte alls någon trängsel någonstans. Redan efter 15 minuter hade vi fått prata med ett flertal av museets docenter som var gamla piloter o/e försvarspersonal som nu var enormt engagerade i verksamheten och hade tonvis med erfarenhet. Att hela anläggningen mer eller mindre drivs av donationer, gåvor och frivilligarbetare gjorde hela besöket så pass mer genuint än kommersiellt. Den, nu i efterhand, smått blygsamma inträdesavgiften på $20 kändes betald redan på parkeringen utanför.

Vi strosade runt i ett par timmar innan det blev dags för lite lunch, och den intogs i det för dagen strålande solskenet (surprise) och den 23-gradiga värmen till en fantastisk vy. Vi hade mer eller mindre hela Boeing Field framför oss, samt en Concorde, en 787 Dreamliner samt den första Air Force One som stod parkerade precis utanför. En hel hop med flygtrafik som antingen kom eller gick, gjorde att vi även efter lunchen nästan fick slita oss för att faktiskt ta oss tillbaka till själva museet. Vi gick igenom det som, tyvärr, var halva airparken. Den andra halvan (med den första 747, 737 och ”Connien”) var tyvärr stängd pga markarbeten.

Tiden gick så pass fort att klockan faktiskt hann bli stängning (17) innan vi lämnade anläggningen. Jag tror att jag pratar för samtliga när jag säger att vi var smått överväldigade och extremt nöjda över upplevelsen. Bara det här museet är värt ett besök i Seattle, så bra var det!

 

Kvällen avslutades på ett förvånandsvärt trevligt ställe, med god mat och god öl (!), i en närliggande galleria (!!) dit vi säkert återkommer senare i veckan.

I morgon går resan i Boeings tecken, då vi åter skall upp till Everett för det som kallas ”Future of Flight”, vilket inkluderar en tour i den delen av Boeings fabrik där de stora grabbarna tillverkas (777, 787, 747 etc). Tyvärr råder det fotoförbud i större delen av anläggningen där (antagligen pga företagshemligheter etc) och man måste dessutom lägga ifrån sig samtliga tillhörigheter innan man får komma in, men det skall tydligen finnas en utställning utanför själva fabriken där det skall vara tillåtet, så det kommer säkert en hel del bilder imorgon också.

Dagens 60-tal och de fåtal från gårdagen finns som alltid på http://bilder.badanka.com

Med bevingade hälsningar från alla i Seattle, WA!

Vancouver, BC

En av fördelarna med att välja just Seattle som resmål, var att det ligger rätt nära två andra hyfsat stora städer. Nämligen Portland, OR samt Vancouver, BC (Kanada). Så för att bättra på statistiken med besökta länder styrde vi kosan rakt norrut i vår Suburban. En nätt resa på dryga 25 mil från hotellet landade i en större gränskontroll. Nu kanske ni ser framför er kaoset som man brukar se uppstå vid gränskontrollen mellan USA och Mexico, men då USA och Kanada har betydligt bättre relation gjordes det hela väldigt smärtfritt. Dessutom fick man ytterligare en stämpel i passet att skryta med…

Vancouver kan nog snabbast förklaras som ett Södermalm i megaformat, med skyskrapor. En stad i hippien och hipsterns tecken. Vi gjorde väl inte sådär supermycket mer än att köra dit och knata runt och beundra vistorna, men en monumental skillnad mot grannstaden, i grannlandet, Seattle var det helt klart. Rätt mysiga bostadsområden kantades med övervintrade miljöfacister i olika färgade utstyrslar.

Vi besökte en strand med fantastisk utsikt över stadskärnan och åkte igenom närliggande bostadsområden som närmast liknade San Francisco sett till lutningen på gatorna

Vi hade nästan förväntat oss att återresan skulle innebära en större mängd pyssel, men vi var igenom gränskontrollen hyfsat omgående och styrde tillbaka så fort vi vågade. När vi hamnade i olycksköer ca 5 mil från hotellet insåg vi att bilen var i akut behov av bränsle. Vår 119.8 liter stora bränsletank innehöll uppskattningsvis mindre än 2 liter, men vi klarade oss till närmaste bensinstation där vi fick i bränsle för $75, vilket motsvarade ungefär 110 liter. Bränslepriset har, till skillnad från Sverige, faktiskt gått ner här när oljepriserna minskat. Men till skillnad från hemma så justerar man faktiskt bränslepriset efter oljekursen, och inte efter hur mycket skattemedel man vill få in… Tyvärr för oss har ju dollarpriset havererat så det gick väl ungefär jämnt ut.

Vi tog oss iallafall tillbaka och letade upp en intressant restaurant som hette Jimmys Roadhouse, där mottot var ”Steaks, Crabcakes and peanuts on the floor”, vilket stämde rätt bra. Steaksen var extremt goda, och vore det inte för priset så skulle vi nog äta här resten av vistelsen.

Då jag spenderade större delen av dagen med att köra bil, blev mängden bilder tyvärr rätt begränsade. Men jag lånade några av Arvid och fick väl ihop ett tiotal iallafall, som som vanligt finns att beskåda på http://bilder.badanka.com

 

I morgon kommer John, och vi ska hämta honom vid flygplatsen vid 15.30. Vi har inget planerat för dagen utan kommer nog passa på att ta lite sovmorgon och ta allt lite som det kommer, innan det mesta flygrelaterade börjar nästa vecka.
Något som är värt att notera är att vädret fortfarande är osannolikt bra. Även idag har det varit sol, blå himmel och temperaturer mellan 16-20 grader varmt. Fantastiskt således!

Until then…

En resa i flygets tecken

Då var vi här, efter en rätt lång resa till andra sidan världen. Anledningen till att jag inte gjort någon uppdatering, förutom någon enstaka Facebook-post eller ett och annat meddelande på Whatsapp, är då själva resan gått lite under radarn (för att använda ett av många flygrelaterade uttryck).

Jag ska börja med själva bakgrunden till det hela…

Klasse och Bosse har under säkert två decennier pratat med varandra och tyckt att de borde åka till Seattle och hälsa på Boeing. Så som det dock brukar bli har inte resan blivit av. Nu hade dock Bosse beslutat att göra en resa med sin sambo Kicki med start måndagen den 20 april och som skulle avslutas i Seattle.
Klasse, pilimarisk som han är, frågade mig då helt enkelt om vi inte skulle åka till Seattle för att hinna före Bosse. Självfallet, tyckte jag, och på den vägen blev det (se tidigare inlägg).

Men nu är nyheten ute, Bosse fick en fin bild på oss allihop med Boeings gigantiska fabrik i Everett skickad till sig, så nu har vi inget att dölja längre. Nu är ”the cat out of the box”.

Så vi kom alltså hit igår kväll vid 18-19 tiden, lokal tid. Vilket var 3 på natten i våra huvuden. Då vi bara skall vara här i lite över en vecka tyckte vi att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och stanna uppe så länge vi klarade så vi inte vaknade mitt i natten och var pigga dagen efter (läs: idag). Sagt och gjort. Vi började med att åka shuttlebussen till Hertz för att hämta ut vår bokade hyrbil. Då vi kommer att bli fem till antalet, plus packning, hade vi bokat en riktig SUV som enligt Hertz skulle vara ”Chevrolet Tahoe eller motsvarande”. Utmärkt tyckte vi…

Nu hade dock Hertz tilldelat oss en Nissan Armada, vilket vi såklart fann fullständigt oacceptabelt. Så jag stegade helt enkelt in på kontoret och frågade om de inte hade en riktig bil till oss. Tyvärr var alla Tahoes slut, men vi kunde uppgradera till en Chevrolet Suburban för $15 dollar extra per dygn. Sagt och gjort, det var det värt för att slippa Nissan…

Den hade dessutom inbyggt GPS, så vi slapp använda min. I övrigt en rätt trevlig (och rymlig) bil som kommer fylla alla våra behov. Nog om den.

Vi tog oss till hotellet, som var förvånandsvärt trevligt, och checkade in och begav oss mer eller mindre direkt till närmaste Applebees för en köttbit och en öl. Det kändes lite udda att äta middag när klockan var 5 på morgonen, men det gick det med. Vi somnade rätt ovaggat sen och vaknade i ”normal” tid i morse.

Idag (den 17:e) så tog vi bilen och begav oss upp till Everett och tog sagda bild, och passade dessutom på att flightspotta lite vid Paine Field, som ligger alldeles intill, där vi fick lite någon 787, och ett par 737:or starta och landa. Vi stannade vid en Taco Bell (mycket underskattat ställe) och åt lunch, och styrde kosan in mot city där vi beslöt oss för att besöka Space Needle. Parkering var inga problem, men biljetten upp kostade faktiskt $21 vilket i efterhand kan tyckas lite väl dyrt. Utsikten var iallafall strålande och gav några bra bilder.

Alla bilder kommer som vanligt att hamna på http://bilder.badanka.com men det kan dröja en liten stund, då internet just här på hotellet håller bristfällig kvalitet…

Vi köade runt lite inne i stan på vägen tillbaka till hotellet och är nu (18.14 lokal tid, dvs 03.14 eran tid imorgon) bara inne på hotellet för att samla lite krafter, för att hitta något lämpligt middagsställe.

Vi ligger somsagt 9 timmar efter, och därför kan det komma lite uppdateringar vid alla möjliga udda tillfällen…

På söndag kommer dessutom John och ansluter till vår lilla flygentusiast-grupp, och då tänkte vi börja besöka de flygrelaterade sakerna lite mer i detalj

 

Jag kan avslutningsvis glädja alla med att vädret är strålande. Idag 18-20 grader och sol, och det ser (otroligt men sant) ut att hålla i sig under veckan. Helt osannolikt när det gäller Seattle som säkert har mest regndagar per år eller något sånt.

Nu är jag iallafall igång på riktigt, så nu ska jag försöka hålla er mer uppdaterade om vad som händer!

Peace!

The emerald city!

Så, det blev (både) hastigt och lustigt klart med USA-resa även under 2015, något som jag varken hade planerat eller budgeterat för…
Men tillfället uppenbarade sig, och i ärlighetens namn så var det svårt att inte säga ja.

Den här gången blir det en resa till den absolut nordvästligaste punkten av USA (Alaska borträknat).
Staden som är känd för bla sitt usla väder, sitt stora kaffeföretag, en rätt välkänd film och en hel del annat.

The emerald city, eller the jet city som den också kallas, Seattle, Washington!

Jag hintade ju lite i förra inlägget och bifogade Boeings logotyp. Boeing är ju ett av alla fortune 500-företag som är baserade i Seattle, och halva anledningen till resan den här gången. Det här blir nämligen något av en temaresa, och temat är flyg.

Klasse, jag och Arvid blir resernärerna den här gången. Har vi tur så möts vi dessutom upp av John som redan är i landet på konferens.
Alla flygnördar, så destinationen kändes enkel.

Nu finns det ju såklart andra saker att göra, och som jag nämnt någon gång tidigare så får jag nästan utslag av att spendera all tid på ett och samma ställe. Nu har vi planerat för 8 dagar, vilket ger oss tillfälle att besöka både Portland och Vancouver (och så kan man blanda in Kanada i det hela också!) och på så sätt stilla min monotoni.

Det snabba beslutet gav mig inte riktigt möjligheten att göra den normalt så gedigna planeringen, men jag har ändå hunnit med att peta i en del saker. Det vi har bokat nu är flyg, och det blev SAS den här gången, hotell (kanonpris via Sofie, tack!), och hyrbil. Så allt fast är egentligen klart. Vi åker torsdagen den 16:e april och åker hem igen fredagen den 24:e

 

Jag kanske inte kommer hålla er exakt lika uppdaterade som tidigare resor, men jag lovar att försöka få med så mycket som möjligt!

SEA-pic