Avslutande ord från Seattle

Det har hunnit bli kväll den 23/4. Närmare bestämt 22 lokal tid här, vilket med min matematiska kunskap borde innebära 07.00 I MORGON för er. Det har blivit dags att avsluta resan här i nordvästra USA och förpassa sig hem mot Sverige igen. Jag tänkte mig försöka på någon slags sammanfattning, tillsammans med en resumé av de två sista dagarna (som blev hyfsat likartade, och därför fick finna sig i att endast få ett inlägg här).

Gårdagen, och dagen, spenderades mest med att åka runt och försöka hitta lite mer flygplan. Vi startade onsdagen med en liten sovmorgon och gav oss sen upp mot Everett igen, och Paine Field, där John skulle hämta någon beställd vara. Vi passade även på att smita upp till utkiksplatsen, där man ser hela fabriksområdet, inkl flygfältet. Tyvärr var det ingen jättetrafik men vi fick iallafall span på en 777 och en 747 till slut, vilket måste anses tillräckligt…

Efter det begav vi oss några mil norrut till någon slags outlet, och vis av erfarenheterna från senaste resan i norra Kalifornien valde jag att avstå att knata runt i vad som såg EXAKT ut som det ställe jag och mamma hamnade vid i den lilla staden Petaluma. Jag avnjöt en kaffe från Starbucks och njöt av dagens, återigen, goda väder istället. Vi åt lite sen lunch och förpassade oss sen ner mot staden igen. På väg ner insåg vi att vi faktiskt inte sett Renton-fabriken än. Det är där man tillverkar 737 och alltså klämmer ut runt 40 i månaden, vilket medför att en egen fabrik är ett måste…

Vi tog oss ner till området, som bara ligger 10 minuter från hotellet, och spanade runt lite grann. Det stod ett par kärror och skräpade men det var dessvärre ingen trafik. Vi beslutade oss för att göra ett nytt försök under morgondagen (läs: idag) och tog oss tillbaka för att avsluta kvällen på samma ställe som dagen innan.

Idag så hade vi gett oss tusan på att vi SKULLE se trafik från Renton. Vi hade sökt oss fram till informationen att de 737:or som lämnar Renton, aldrig kommer tillbaka. Fältet är endast 1500 meter långt och dessutom sprutar det ju ut 737:or så platsen är begränsad. Leveransen sker dessutom vid Boeing Field. Så trafiken som lämnar Renton gör alltså sina första flygminuter, ever!

Vi parkerade vid strax efter 10 på förmiddagen vid en alldeles förträfflig utkiksplats. Vi hade översikt över hela fältet, samt större delen av fabriksområdet och kunde snabbt konstatera att de plan vi såg igår nu hade fått sällskap av 3-4 stycken till. Vi noterade att tre plan stod parkerade lite mer startklara än de andra och hoppades på att iallafall någon skulle ge sig iväg. Efter ca två timmar lämnade vi motvilligt för att hämta lite mat, men tog oss snabbt tillbaka. Tyvärr öppnade sig himlen ungefär precis när vi insåg att det faktiskt var på väg ett plan från baksidan av fältet, tidigare halvdolt för oss. Det här var dock ögonblicket vi väntat på så regnet spelade ingen större roll för John och Arvid som trotsade skyfallet och fick några bilder. Väldigt exklusivt sett ur flightspottingögon, då det alltså garanterat är de första bilderna i världshistorien på planet i luften. De gjorde en rätt imponerande start på det korta fältet något som fick, iallafall mig som lite 737-fantast, att bli rejält imponerad!

Strax efteråt noterade vi att det faktiskt var EN TILL kärra på väg att knuffas ut. Den här gången kunde jag inte hålla mig utan sållade mig till fotograferna, och fick faktiskt med en bild när den omålade kärran är ca 10 cm ovanför marken, garanterat den första bilden på det flygplanet, flygandes, ever. Det låter kanske nördigt o/e löjligt, men det var väldigt tillfredställande att efter så pass lång väntan faktiskt få se en liten historisk händelse. Vi var således rätt nöjda och begav oss därför ner mot Boeing Field igen. Tyvärr var vädret numera smått uselt så vi tog bara en fika och åkte sen runt fältet ordentligt och kikade. I samband med att vi var där kom faktiskt den första kärran som lämnade Renton tillbaka efter sin provtur.

Vi lämnade Johns väskor på hans nya hotell och åkte sedan och åt en trevlig middag såhär ”sista kvällen med gänget” innan det blir lite tidigare tapto än tidigare. 06.30 imorgon bitti skall vi lämna tillbaka hyrbilen, och 08.30 går första planet mellan Seattle-Chicago och sen två timmar efter landning Chicago-Arlanda. Vi beräknas landa 07.30 svensk tid på lördag morgon, vilket då rimligen är 22.30 kvällen innan i våra huvuden. Vi räknar med VISS jetlag…

————-

För att försöka mig på någon sammanfattning innan det drar iväg allt för långt nu då…

Resan var väldigt spontan, men jag måste ändå säga att vi lyckats få saker gjorde varje dag, stora som små. Höjdpunkten måste ju helt klart sägas vara Museum of Flight som, som sagt, var värd hela resan i sig. 100%-igt besökstips om någon skulle ha vägarna förbi Seattle någon gång.

Vädret var faktiskt en annan mycket positiv överaskning. De vi har pratat med här har alla varit smått överväldigade. 20 grader och sol i april flera dagar i sträck är inget de är vana med. Två regndagar av åtta är ju helt fantastiskt i världens mest regniga stad.

Seattle är ingen jättestad, vi kom fram till ca 3.5 miljoner personer i ”metropolitan area”, vilket kanske kan klassas som Stor-Seattle för att prata svenska termer. Det har bidragit till en blandning mellan småstadskänsla och ändå en rejäl storstad när man tar sig in mer centralt. City var fint och det var kul att få ha varit uppe i Space Needle.

Flygtrafiken måste ju kanske också nämnas. Allt har ju blivit väldigt flyginfluerat. Vi har ju dessutom haft med oss det svenska flyguppslagsverket Arvid som imponerat allihop med sina otroliga kunskaper när det gäller det mesta flygrelaterade saker. Är man flygintresserad är det svårt att inte ha Seattle rätt högt upp på reslistan…

Sällskapet får nog avsluta sammanfattningen. Det har varit otroligt kul att vi faktiskt blev 5 personer till slut. 5 personer i varierande ålder och med varierande bakgrund, men som ändå har gått ihop väldigt bra. Vi pratar redan om att nästa gruppresa får bli till Toulouse. Vad som tillverkas där får ni räkna ut själva 😉

 

Med det vill jag tacka för mig, på vad som nästan blev en impromtu resa. Hoppas att någon iallafall har haft nöje av att följa vår resa den här gången! Samtliga bilder finns på http://bilder.badanka.com och kommer återuppladdas lite mer redigerat när jag kommer hem.

I’m out!

Boeing factory

Idag var ytterligare en flygrelaterad dag, när ”Future of flight”-utställningen skulle bevistas. Egentligen var ju målet att få genomföra Boeing factory tour, men den ingick liksom i priset av inträdet. Själva utställningen var ju rätt tam jämfört med gårdagens fantastiska besök på Museum of flight, men touren genom Boeings GIGANTISKA fabrik för sina större modeller (747, 767, 777 och 787) var väldigt intressant.

Det massiva komplexet är världens största fabrik sett till volym (13385378 m3) och spänner över 400000 m2, där man har byggt upp ett eget mindre samhälle med de flesta samhällsresurser. Man har ca 40000 personer anställda, vilket gör att man har folk mer eller mindre i skift dygnet runt. Allihop hade förvisso fått plats, utan problem, samtidigt. Men man fick (enligt egen utsago) bara ha ett visst antal personer på plats samtidigt, då trafiken skulle haverera om så pass många skulle till och från jobbet samtidigt. Kanske rimligt…

Att säga att man sprutar ut flygplan är kanske lite överdrivet, men med tanke på att ALLA flygplan är handbyggda måste man ändå säga att tempot är osannolikt högt. En 747 tar exempelvis 108 dagar att monteras ihop från scratch, och tittar vi på de mindre varianterna levererar man exempelvis 3 stycken 737 per dag! Man hade ökat produktionen av 777 och 787 rejält genom att låta Toyota tillverka ett ”löpande-band-system” där jiggarna som flygplanen monteras ihop i, rullar framåt med den makliga farten av ca 3-4cm per timme. Detta gjorde att en hel del av rangerandet upphörde och arbetarna kan fokusera mer på att skruva ihop flygplan.

Precis som med de flesta flygplanstillverkare så tillverkar man flygplansdelarna över större delen av världen och fraktar alltihop till slutmontering i Everett. Vi i Sverige tillverkar exempelvis Cargo Access Door till 787, eller snarare Saab i Linköping.. Till hjälp att frakta flygkroppsdelar har man fyra stycken 747 ”Dreamlifter” som ser ut som en uppblåst 747. Vi fick förmånen att se en av dessa både landa och lyfta på intilliggande Paine Field, tillsammans med ett flertal andra flygplan som var ute på olika tester.

Tyvärr var det strikt fotoförbud inne på själva fabriksområdet, vilket förmodligen inte hade gjort något eftersom det inte går att beskriva hur extrem enorm anläggningen är. Men några bilder utifrån finns iallafall på http://bilder.badanka.com

Idag var första gången sen vi kom hit som vädret faktiskt ”normaliserades” lite grann, och framåt kvällen blev det faktiskt rätt rejält regn, vi hoppas på bättring imorgon.

Kvällen avslutades på ett mycket trevligt ställe som heter Melrose Grill. I morgon har vi faktiskt ingenting förplanerat, men jag tvivlar på att vi kommer att sakna saker att göra.

If it ain’t Boeing, I ain’t going! 

Museum of flight

Ni som mot förmodan slaviskt följer varenda inlägg noterade kanske att gårdagen (19:e) inte fick någon egen uppdatering. Den enkla förklaringen till det var att det faktiskt inte fanns något att uppdatera om. Det blev en riktig mellandag, när allt vi egentligen gjorde var att vänta på John, som skulle anlända till SeaTac vid 15.30-snåret. Vi passade på att försöka ta lite sovmorgon (något som såklart misslyckades helt) och istället ge oss ut och hitta lite saker att titta på söder om stan. Vi kom fram till att Tacoma Narrows Bridge inte låg långt bort. Många kanske skakar lite på huvudet och undrar vad det är för något, men en enkel Google-sökning ger svaret på den frågan. Alla vet vilken bro det är när man ser bilderna från 1940 när hela rasket blåste omkull…

Vi snurrade runt lite runt flygplatsen och försökte hitta bra ställen att flight-spotta lite på, då det är en hiskelig mängd flygtrafik i, och omkring, Seattle-området och lyckades väl delvis på taket till ett av parkeringshusen. John landade iallafall lite tidigare än planerat och vi möttes upp och tog oss till hotellet, och senare ut för en gemensam ”välkomstmiddag”. Sen var väl dagen egentligen slut. De 4-5 bilder jag lyckades ta finns till allmän beskådning på länken längre ned.

———

Men så till dagen (20:e) som var den första riktiga flygdagen på resan (sett till flygrelaterade besökssaker) nämligen Museum of flight, och vilken dag det blev!

För alla som varit på någon form av flygmuseum kan jag, med 99% säkerhet, säga till er att ni har inte sett ett dugg. Det här var ett flygmuseum av rang med en helt fantastisk spännvid. Trots att den dessutom ligger vid det som i folkmun kallas Boeing Field (King County Intl. Airport) så har man mycket smakfullt lyckats få det till att INTE vara ett Boeing-museum, utan ett alldeles utmärkt flygmuseum, som dessutom innehöll en hel del annat som exempelvis rymdfart och krigshistoria. Det är svårt att förklara alla intryck som vi nog allihop fick under dagen, men bara det faktum att det tog oss nästan 30 minuter att öht gå in genom huvudentrén, då det kom (och gick) så pass mycket flygtrafik på fältet att vi stod och bara beundrade alla möjliga sorters flygplan innan vi till slut tog oss in. Vi kom i princip när museet öppnade (klockan 10) och det var inte alls någon trängsel någonstans. Redan efter 15 minuter hade vi fått prata med ett flertal av museets docenter som var gamla piloter o/e försvarspersonal som nu var enormt engagerade i verksamheten och hade tonvis med erfarenhet. Att hela anläggningen mer eller mindre drivs av donationer, gåvor och frivilligarbetare gjorde hela besöket så pass mer genuint än kommersiellt. Den, nu i efterhand, smått blygsamma inträdesavgiften på $20 kändes betald redan på parkeringen utanför.

Vi strosade runt i ett par timmar innan det blev dags för lite lunch, och den intogs i det för dagen strålande solskenet (surprise) och den 23-gradiga värmen till en fantastisk vy. Vi hade mer eller mindre hela Boeing Field framför oss, samt en Concorde, en 787 Dreamliner samt den första Air Force One som stod parkerade precis utanför. En hel hop med flygtrafik som antingen kom eller gick, gjorde att vi även efter lunchen nästan fick slita oss för att faktiskt ta oss tillbaka till själva museet. Vi gick igenom det som, tyvärr, var halva airparken. Den andra halvan (med den första 747, 737 och ”Connien”) var tyvärr stängd pga markarbeten.

Tiden gick så pass fort att klockan faktiskt hann bli stängning (17) innan vi lämnade anläggningen. Jag tror att jag pratar för samtliga när jag säger att vi var smått överväldigade och extremt nöjda över upplevelsen. Bara det här museet är värt ett besök i Seattle, så bra var det!

 

Kvällen avslutades på ett förvånandsvärt trevligt ställe, med god mat och god öl (!), i en närliggande galleria (!!) dit vi säkert återkommer senare i veckan.

I morgon går resan i Boeings tecken, då vi åter skall upp till Everett för det som kallas ”Future of Flight”, vilket inkluderar en tour i den delen av Boeings fabrik där de stora grabbarna tillverkas (777, 787, 747 etc). Tyvärr råder det fotoförbud i större delen av anläggningen där (antagligen pga företagshemligheter etc) och man måste dessutom lägga ifrån sig samtliga tillhörigheter innan man får komma in, men det skall tydligen finnas en utställning utanför själva fabriken där det skall vara tillåtet, så det kommer säkert en hel del bilder imorgon också.

Dagens 60-tal och de fåtal från gårdagen finns som alltid på http://bilder.badanka.com

Med bevingade hälsningar från alla i Seattle, WA!

Vancouver, BC

En av fördelarna med att välja just Seattle som resmål, var att det ligger rätt nära två andra hyfsat stora städer. Nämligen Portland, OR samt Vancouver, BC (Kanada). Så för att bättra på statistiken med besökta länder styrde vi kosan rakt norrut i vår Suburban. En nätt resa på dryga 25 mil från hotellet landade i en större gränskontroll. Nu kanske ni ser framför er kaoset som man brukar se uppstå vid gränskontrollen mellan USA och Mexico, men då USA och Kanada har betydligt bättre relation gjordes det hela väldigt smärtfritt. Dessutom fick man ytterligare en stämpel i passet att skryta med…

Vancouver kan nog snabbast förklaras som ett Södermalm i megaformat, med skyskrapor. En stad i hippien och hipsterns tecken. Vi gjorde väl inte sådär supermycket mer än att köra dit och knata runt och beundra vistorna, men en monumental skillnad mot grannstaden, i grannlandet, Seattle var det helt klart. Rätt mysiga bostadsområden kantades med övervintrade miljöfacister i olika färgade utstyrslar.

Vi besökte en strand med fantastisk utsikt över stadskärnan och åkte igenom närliggande bostadsområden som närmast liknade San Francisco sett till lutningen på gatorna

Vi hade nästan förväntat oss att återresan skulle innebära en större mängd pyssel, men vi var igenom gränskontrollen hyfsat omgående och styrde tillbaka så fort vi vågade. När vi hamnade i olycksköer ca 5 mil från hotellet insåg vi att bilen var i akut behov av bränsle. Vår 119.8 liter stora bränsletank innehöll uppskattningsvis mindre än 2 liter, men vi klarade oss till närmaste bensinstation där vi fick i bränsle för $75, vilket motsvarade ungefär 110 liter. Bränslepriset har, till skillnad från Sverige, faktiskt gått ner här när oljepriserna minskat. Men till skillnad från hemma så justerar man faktiskt bränslepriset efter oljekursen, och inte efter hur mycket skattemedel man vill få in… Tyvärr för oss har ju dollarpriset havererat så det gick väl ungefär jämnt ut.

Vi tog oss iallafall tillbaka och letade upp en intressant restaurant som hette Jimmys Roadhouse, där mottot var ”Steaks, Crabcakes and peanuts on the floor”, vilket stämde rätt bra. Steaksen var extremt goda, och vore det inte för priset så skulle vi nog äta här resten av vistelsen.

Då jag spenderade större delen av dagen med att köra bil, blev mängden bilder tyvärr rätt begränsade. Men jag lånade några av Arvid och fick väl ihop ett tiotal iallafall, som som vanligt finns att beskåda på http://bilder.badanka.com

 

I morgon kommer John, och vi ska hämta honom vid flygplatsen vid 15.30. Vi har inget planerat för dagen utan kommer nog passa på att ta lite sovmorgon och ta allt lite som det kommer, innan det mesta flygrelaterade börjar nästa vecka.
Något som är värt att notera är att vädret fortfarande är osannolikt bra. Även idag har det varit sol, blå himmel och temperaturer mellan 16-20 grader varmt. Fantastiskt således!

Until then…

En resa i flygets tecken

Då var vi här, efter en rätt lång resa till andra sidan världen. Anledningen till att jag inte gjort någon uppdatering, förutom någon enstaka Facebook-post eller ett och annat meddelande på Whatsapp, är då själva resan gått lite under radarn (för att använda ett av många flygrelaterade uttryck).

Jag ska börja med själva bakgrunden till det hela…

Klasse och Bosse har under säkert två decennier pratat med varandra och tyckt att de borde åka till Seattle och hälsa på Boeing. Så som det dock brukar bli har inte resan blivit av. Nu hade dock Bosse beslutat att göra en resa med sin sambo Kicki med start måndagen den 20 april och som skulle avslutas i Seattle.
Klasse, pilimarisk som han är, frågade mig då helt enkelt om vi inte skulle åka till Seattle för att hinna före Bosse. Självfallet, tyckte jag, och på den vägen blev det (se tidigare inlägg).

Men nu är nyheten ute, Bosse fick en fin bild på oss allihop med Boeings gigantiska fabrik i Everett skickad till sig, så nu har vi inget att dölja längre. Nu är ”the cat out of the box”.

Så vi kom alltså hit igår kväll vid 18-19 tiden, lokal tid. Vilket var 3 på natten i våra huvuden. Då vi bara skall vara här i lite över en vecka tyckte vi att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och stanna uppe så länge vi klarade så vi inte vaknade mitt i natten och var pigga dagen efter (läs: idag). Sagt och gjort. Vi började med att åka shuttlebussen till Hertz för att hämta ut vår bokade hyrbil. Då vi kommer att bli fem till antalet, plus packning, hade vi bokat en riktig SUV som enligt Hertz skulle vara ”Chevrolet Tahoe eller motsvarande”. Utmärkt tyckte vi…

Nu hade dock Hertz tilldelat oss en Nissan Armada, vilket vi såklart fann fullständigt oacceptabelt. Så jag stegade helt enkelt in på kontoret och frågade om de inte hade en riktig bil till oss. Tyvärr var alla Tahoes slut, men vi kunde uppgradera till en Chevrolet Suburban för $15 dollar extra per dygn. Sagt och gjort, det var det värt för att slippa Nissan…

Den hade dessutom inbyggt GPS, så vi slapp använda min. I övrigt en rätt trevlig (och rymlig) bil som kommer fylla alla våra behov. Nog om den.

Vi tog oss till hotellet, som var förvånandsvärt trevligt, och checkade in och begav oss mer eller mindre direkt till närmaste Applebees för en köttbit och en öl. Det kändes lite udda att äta middag när klockan var 5 på morgonen, men det gick det med. Vi somnade rätt ovaggat sen och vaknade i ”normal” tid i morse.

Idag (den 17:e) så tog vi bilen och begav oss upp till Everett och tog sagda bild, och passade dessutom på att flightspotta lite vid Paine Field, som ligger alldeles intill, där vi fick lite någon 787, och ett par 737:or starta och landa. Vi stannade vid en Taco Bell (mycket underskattat ställe) och åt lunch, och styrde kosan in mot city där vi beslöt oss för att besöka Space Needle. Parkering var inga problem, men biljetten upp kostade faktiskt $21 vilket i efterhand kan tyckas lite väl dyrt. Utsikten var iallafall strålande och gav några bra bilder.

Alla bilder kommer som vanligt att hamna på http://bilder.badanka.com men det kan dröja en liten stund, då internet just här på hotellet håller bristfällig kvalitet…

Vi köade runt lite inne i stan på vägen tillbaka till hotellet och är nu (18.14 lokal tid, dvs 03.14 eran tid imorgon) bara inne på hotellet för att samla lite krafter, för att hitta något lämpligt middagsställe.

Vi ligger somsagt 9 timmar efter, och därför kan det komma lite uppdateringar vid alla möjliga udda tillfällen…

På söndag kommer dessutom John och ansluter till vår lilla flygentusiast-grupp, och då tänkte vi börja besöka de flygrelaterade sakerna lite mer i detalj

 

Jag kan avslutningsvis glädja alla med att vädret är strålande. Idag 18-20 grader och sol, och det ser (otroligt men sant) ut att hålla i sig under veckan. Helt osannolikt när det gäller Seattle som säkert har mest regndagar per år eller något sånt.

Nu är jag iallafall igång på riktigt, så nu ska jag försöka hålla er mer uppdaterade om vad som händer!

Peace!

The emerald city!

Så, det blev (både) hastigt och lustigt klart med USA-resa även under 2015, något som jag varken hade planerat eller budgeterat för…
Men tillfället uppenbarade sig, och i ärlighetens namn så var det svårt att inte säga ja.

Den här gången blir det en resa till den absolut nordvästligaste punkten av USA (Alaska borträknat).
Staden som är känd för bla sitt usla väder, sitt stora kaffeföretag, en rätt välkänd film och en hel del annat.

The emerald city, eller the jet city som den också kallas, Seattle, Washington!

Jag hintade ju lite i förra inlägget och bifogade Boeings logotyp. Boeing är ju ett av alla fortune 500-företag som är baserade i Seattle, och halva anledningen till resan den här gången. Det här blir nämligen något av en temaresa, och temat är flyg.

Klasse, jag och Arvid blir resernärerna den här gången. Har vi tur så möts vi dessutom upp av John som redan är i landet på konferens.
Alla flygnördar, så destinationen kändes enkel.

Nu finns det ju såklart andra saker att göra, och som jag nämnt någon gång tidigare så får jag nästan utslag av att spendera all tid på ett och samma ställe. Nu har vi planerat för 8 dagar, vilket ger oss tillfälle att besöka både Portland och Vancouver (och så kan man blanda in Kanada i det hela också!) och på så sätt stilla min monotoni.

Det snabba beslutet gav mig inte riktigt möjligheten att göra den normalt så gedigna planeringen, men jag har ändå hunnit med att peta i en del saker. Det vi har bokat nu är flyg, och det blev SAS den här gången, hotell (kanonpris via Sofie, tack!), och hyrbil. Så allt fast är egentligen klart. Vi åker torsdagen den 16:e april och åker hem igen fredagen den 24:e

 

Jag kanske inte kommer hålla er exakt lika uppdaterade som tidigare resor, men jag lovar att försöka få med så mycket som möjligt!

SEA-pic

Avslut, och försök till sammanfattning

Så var vi då hemma (sen ett par dagar) i relativt kalla Sverige. Efter över 2 veckor med 30+ grader var det inte supernice att behöva rota igenom väskan efter en tröja, mer eller mindre det första som hände efter landning…

Hemresan ja, jag vet inte om man ska börja eller sluta sammanfattningen med den. Den höll nämligen på att förstöra alla positiva känslor vi samlat på oss under ett par veckors tid, pga relativt okompetenta personers strul. Det känns som att det är trevligare att börja positivt, så vi tar det sist…

Jag tror att jag pratar både för mig själv, och för mamma, när jag säger att det har varit ett par fantastiska veckor. Vi har haft strålande, STRÅLANDE, väder från dag ett och bortsett från det rejäla ovädret på ankomstdagen tror jag inte att vi hade någon dag under 30 grader varmt (San Francisco borträknat) och dessutom inte en droppe regn. Vi fick uppleva värmerekord i Kalifornien och tom San Franciscos vanligtvis obestämbara väder var på vår sida. Absolut inget att klaga på där alltså!

Vi fick dessutom verkligen betalt för vår research när det gäller hotellvalen. För ett snittpris på under 1000 kronor natten, har vi verkligen hittat flertalet guldklimpar. Dessutom bodde vi på något som nästan måste klassas som ett lyxhotell i Washington, utan att ens ha insett det innan.
Även de hotellen som vi valde lite ”off-läge” på, dvs där vi hade bil och bodde lite närmre flygplatsen, var verkligen kanon och bortsett från LA var resan in till stan absolut inget märkvärdigt!  Helt klart ett smart drag.

Flygningarna måste man ändå säga funkade relativt bra, vi missade en anslutning och fick boka om och strula lite (men blev uppgraderade till första klass), och fick springa till en annan, och sen hade vi ju hemresedebaclet. Men trots allt så betalade vi under 9000 kronor per person för att åka Stockholm-New York-Washington-Kansas City-San Francisco, samt Los Angeles-Stockholm med diverse mellanlandningar. Vi fick med oss våra bagage varje gång, och säkerhetskontrollerna var oftast mycket smidiga. Jag tycker att det är svårt att totalt sett vara missnöjd. En erfarenhet inför framtiden är att ha mer än 60 minuters mellanlandning. Det är värt det i slutänden…

Vårt schema fungerade också bra, vi fick se det vi ville se och det kändes aldrig stressat trots att vi tex i Washington mer eller mindre bara hade en dag att se det vi ville. Men det är lite så vi fungerar, det räcker oftast med en dag eller två och sen har man grunden. Det är ju faktiskt inte värre än att man får anledning att åka tillbaka om det skulle vara något.
Så här i efterhand har vi väl konstaterat att LA inte var någon stad som föll oss riktigt i smaken, vi är absolut inte besvikna över att vi åkte dit men vi har nog båda insett att vi hade nog kunnat halvera besökstiden där och addera de dagarna på tex New York (som båda av oss nog håller som favoritstad) och San Francisco (som god tvåa).

Vi stod dessutom i valet och kvalet på att kapa bort Kansas City, för att få två dagar extra att lägga på något annat (och slippa resa), men gud vilken tur att vi ändrade oss! För min del var det nog helt klart resans höjdpunkt. Kanske för att det var något som faktiskt stod på originalplan 1 för över ett decennium sen och kanske för att jag valde bort det inför förra resan. Jag har mer eller mindre nästan bestämt mig för hur nästa resa blir, en renodlad NFL-trip! Otroligt häftigt att äntligen ha fått uppleva det!

—————-

Jag vet att jag  hoppar lite fram och tillbaks i tiden, men jag tar det som det kommer helt enkelt…

—————–

New York var absolut lika fantastiskt som förra gången, det kändes dessutom som en otroligt stor fördel att ha varit där förut. Att veta ungefär vart saker ligger, att lätt kunna manövrera sig i tunnelbanenätet och att förstå lite hur livet fungerar där kändes jättebra. En extra trygghet att luta sig lite på. Vi tittade ju på i stort sett samma saker som när jag var där förra gången, men det är lite oundvikligt när man väl i är NY att inte göra turistfällorna, för de är helt otroliga!

Hyrbilshanteringen fungerade också över all förväntan, hade jag dessutom utnyttjat de förmåner jag faktiskt har hade vi knappt behövt ha någon mänsklig kontakt öht, det var bara att titta på en tavla, leta efter mitt namn och hoppa in i bilen och åka. Jag lyckades få rätt bra pris, trots att vi använde Hertz tack vare ett av extrajobben. 1700 kronor för en veckas envägshyra mer en midsize SUV, fria mil, måste anses helt ok!

 

Men så var det det där med hemresan då…
Det är väl lika bra att jag försöker förklara det här så detaljerat som möjligt, det behövs nämligen för att det inte skall låta som att vi (jag) överdriver. Jag är fortfarande irriterad när jag tänker tillbaka på hanteringen.
Vi hade ju bestämt oss för att åka ”red eye”-flyget hem. Dvs åka nattflyget lokal tid. Planet skulle gå 21.45 och flygtiden beräknades till 10h 30m. Med tidsskillnaden skulle vi landa 16 lokal tid i London och ha 60 minuter på oss innan anslutningsflyget till Stockholm skulle gå klockan 17.

Vi var på flygplatsen i god tid, och fick se planet taxa in till gaten ungefär 20 minuter för sent. Det var ingen större fara då det fortfarande var lång tid kvar till avgång, så turn around-tiden var rätt oväsentlig… Boardingen försenades dock lite grann pga att belysningen på planet havererade, så man var tvungen att starta om lite system. Vi löft ungefär 20 minuter sent, men ankomsttiden beräknades fortfarande till nästan exakt klockan 16.
Vi lyckade faktiskt båda få lite sömn på planet, vilket var det vi hade hoppats på för att kunna slippa jetlagen och kunna gå och lägga oss direkt när vi beräknades komma hem till Arlanda vid 21-snåret.
Inflygningen till London tog tyvärr lite extra tid, men vi landade ändå 16.05, och hade taxat till gaten till 16.15 ungefär. Således var det absolut ingen fara för vårt anslutningsflyg. Man ropade upp och meddelade att vi som skulle till Zurich och till Stockholm skulle möta upp personal direkt utanför gaten, då vi var rätt många som skulle ansluta till dessa.

Planet stannar, lägger i handbromsen och stänger av motorerna. Sen händer absolut ingenting…
Kapten meddelar efter några minuter att jetwaysen (de har massa olika namn, men vi kallar dem för det för enkelhetens skull) fortfarande inte rört  på sig men att han ser febril aktivitet utanför. Det går rätt många minuter och kapten håller alla rätt bra underättade om att bla en servicetekniker från tillverkaren kommit dit. Det skojas lite bland passagerarna om tillverkaren (som är samma som ett känt sydkoreanskt bilmärke) och stämningen är fortfarande hyfsat god. I vår sektion så finns det två flygvärdinnor, men de verkar mer upptagna om att de själva ska se bra ut än att hjälpa oss passagerare…

Det går så pass lång tid att vi faktiskt börjar bli rätt nervösa, det är ändå ett plan med 500 passagerare i, det kommer ju inte gå på 10 sekunder att tömma direkt.

Nu ser man dessutom vilka passagerare som skall med flighterna till Zurich och Stockholm, det är de som står upp och stampar… 16.45 meddelar man att problemet är löst och att dörrarna nu öppnas…
Då vi sitter på övre däck och rätt långt bak är vi inte direkt de första som lyckas ta oss av, men vi möts iallafall upp av personal med ”Stockholm”-skyltar som säger åt oss att samla ihop oss i en grupp. Det visar sig att vi är 16 stycken som skall till Stockholm, alla är svenskar.

”Tvyärr ni har missat er anslutning” säger han när vi alla är samlade (klockan är nu ca 16.55), men ni är alla inbokade på 07.45-flighten imorgon bitti (detta säger han ordagrant). En hel del uppgivna suckar och muttranden hörs. Personen ber oss följa med honom till deras ombokningsdisk så att alla kan få hjälp att komma med nästa flyg. På monorailen mellan terminalerna börjar vi prata lite mer med varandra och redan här är vi rätt överens om att man redan skött det här rätt dåligt. Varför fick vi inte gå av planet först, varför kunde man inte hålla anslutningsplanet 5-10 minuter så hade ju alla hunnit med. Många frågor, få svar och lite mer irriterat nu.

Väl framme vid servicediskskön så kommer nästa besked om att det inte går några fler flighter till Stockholm idag, och nu brister det rejält för flera passagerare, mig själv inkluderad. Vi ställer rätt kritiska och upprörda frågor om varför i h-e man inte hade kunnat se till att vi kom av planet fortare, när man visste att det började bli så tight. Många är nästan förbannade och till slut så bestämmer sig personen på sitt extremt brittiska vis att vi varit för otrevliga mot honom så han går helt enkelt där ifrån. Det förbättrar knappast humöret på oss 16 personer som nu är strandade i London. Folk börjar kolla på sina mobiler efter andra flighter via andra bolag och vi kommer fram till att bla SAS har två flighter kvar under kvällen, och Norwegian har en från Gatwick. Således känns det ju som att problemet borde vara löst.

Well…

De första i vår grupp som kommer fram till disken är ett par om tre personer, man ser redan på deras kroppsspråk att de blir än mer upprörda ju mer de pratar med personen. Till slut vänder sig en av personerna om och frågar alla, rätt högt, ”visst sa han att vi alla var BOKADE på 07.45-planet?”, han får jakande svar och nickar. ”Nä, nu säger de att vi inte alls är bokade, och att den flighten är full”. Ridå…

I det här läget är jag snudd på kokande vansinnig över hur illa allt skötts, så när det blir vår tur (vi står nästan sist i gruppen, om inte helt sist) så drämmer jag mitt pass och boardingkort i disken och förklarar för damen att ”nu har ni fuckat oss tillräckligt, här är våra pass och våra boardingkort. Fixa så att vi kommer hem ikväll, för det är inget alternativ imorgon!”. Den ytterst brittiska damen blir såklart indignerad och tycker att jag borde lugna ner mig och vara lite mer hövlig. Jag förklarar sakligt för henne att det inte riktigt är läge för det just nu, hon får tycka vad hon vill men jag har all rätt i världen att vara upprörd på hennes företag som just skitit på 16 av sina kunder som precis spenderat 11 timmar i ett flygplan för att sen bli behandlade som skit, fixa vårt flyg nu!

Hon inser väl lite hur jag känner, och jag anpassar väl tonen lite mer för att hon iallafall ska få uppfattningen om att jag uppskattar hennes hjälp, och hon förklarar att det inte går några fler flighter. Nej det har vi förstått, men om du så måste boka en biljett på Air Force One, så får du lösa det, för vi ska hem. Imorgon är som sagt inget alternativ. Mamma skall jobba etc etc.

Hon förklarar att de mycket riktigt går SAS-flyg, men att BA och SAS inte samarbetar när det gäller biljetter. Jag tycker att det är faktiskt inte vårt problem, ni får väl be dem skicka en faktura eller nåt, men hon vägrar göra någonting. Jag förklarar att vi då kommer att köpa biljetter själva och skicka räkningen till dem, och hon menar på att det inte kommer att ersättas.
Hon förklarar också, som svar på min fråga varför man inte kunnat hålla flighten 5-10 minuter, att det kostar dem 1000 pund i minuten att vara försenade. På min kontring om vad 16 ombokningar, 16+ hotellrum, hotellmiddagar, hotellfrukostar och hotelltransfers samt 16 färre kunder kostar, har hon inget svar…

Till slut inser jag att vi inte kommer längre i vår diskussion, hon kommer  inte hjälpa oss. Jag säger åt henne att boka in oss på hotellet och flyget imorgon men se till att våra väskor kommer oss tillhanda, tackar henne för ingenting och går därifrån om möjligt mer irriterad än tidigare. På vägen till bagagebandet så bokar vi två biljetter med SAS kl 21.05…

Klockan är väl ungefär 17.50 när vi kommer ner till bagagebandet, våra väskor tar extra lång tid att komma, då de skickats till förvaring då man förutsatte att vi ville ha dem lagrade under natten…

Vi kommer till slut hem, runt 00.30, och efter att ha lämnat mamma i Järfälla och tagit mig själv hem till Trångsund så är väl klockan runt 01.30. Hade jag gått och lagt mig nu så hade nog inte jetlagen blivit ett problem öht, men jag var fortfarande för upprörd för att sova. Jag bestämde mig för att kolla upp vilken tid vår flight egentligen lyfte från London.

Mitt redan rätt höga blodtryck blev knappast lägre när jag såg att den flighten som vi skulle med, inte löft förrens 17.43… Hade jag haft något dyrt att kasta hade jag gjort det. Man har alltså inte ens KOLLAT med gaten vad statusen är för flyget som 16 personer skall med på utan bara förutsatt att det avgått. Vi hade kunnat KRYPA till gaten och ändå hunnit med.

Jag sammanfattade hela historien i ett customer service-formulär hos BA, samt gjorde ett ersättningsanspråk på våra biljetter samt lite andra extra utgifter vi fått i samband med detta. Det skall bli mycket intressant att höra deras förklaring…
Kort sagt har ju hade hela den här soppan kunnat undvikas, om de bara hade haft lite bättre koll, kommunicerat emellan varandra och varit lite mer hjälpsamma redan från början. Då hade BA haft 16 kunder fler idag, och tjänat några kronor till. I en så pass utsatt bransch som flygbranschen, så har man inte råd att fucka upp så här, det håller inte.

Nåja, ni förstår säkert vår irritation, speciellt när det handlar om de sista 2 timmarnas resa hem. Det kunde ha förstört mer eller mindre hela semestern, och förtog iallafall en del av den!

Men i övrigt har det varit ett par fantastiska veckor, det var superkul att komma iväg igen och att den här gången ha någon med sig, det behövs kan jag så här i efterhand erkänna!

Stort tack till alla som följt oss här och i övriga sociala medier. Jag har återuppladdat alla bilder, efter att ha gått igenom allihop och sorterat bort en del, samt redigerat en del på http://bilder.badanka.com där ni hittar allihop igen.

Until next time, see ya!

Nothing to report

Idag var en riktig ”off day”, där vi spenderade större delen av för- och eftermiddagen med att följa valvakorna via SVT- och TV4-play.

Om valet kan man säga en hel del, men det här är ingen politisk blogg, så jag nöjer mig med att konstatera att vi from imorgon (idag för er) har kanske det svåraste parlamentariska läge i modern tid, samtidigt som den avgående regeringen på ett mycket framgångsrikt vis burit Sverige igenom en rad svåra motgångar på ett förträffligt sett. Dock verkar många svenskar vilja vrida tillbaka klockan 10 år i tiden… That’s democrazy (sic)

Jag hann med att se Chiefs förlora sin andra match i rad mot rivalen Denver Broncos, och skjutsa mamma till en närliggande galleria (medans jag parkerade rumpan på Starbucks…) innan vi avslutade dagen och kvällen på hotellets restaurang där vi hade en rätt intressant diskussion med vår servitör om skillnaderna mellan Sverige och USA. Han var från Florida men hade flyttat till LA för att studera på college, och deltidsarbetade på hotellet så naturligtvis pratade vi en hel del om skillnader i kostnader på utbildning mm.

Imorgon är det dags att lämna landet efter nästan två och en halv vecka här. Vi har valt att checka ut så sent vi fick (14 lokal tid) och tänkte sen spendera resten av dagen på Santa Monica beach fram tills dess att det är dags att lämna tillbaks hyrbilen vid 18.30 på flygplatsen. Sen går första flyget 21.45 lokal tid, och landar 16.00 på tisdag lokal tid i England, nästa flyg går en timme senare och vi beräknas landa vid 20.25 svensk tid på tisdagen. Total restid bör bli lite över 12 timmar, det finns risk för viss stelhet när vi väl är tillbaks i kalla Sverige igen…

Av förklarliga skäl finns det inga bilder idag, däremot passade jag på att ta två bilder på kärran som vi kört 140 mil i i San Francisco och tills idag. Snittförbrukningen enligt färddatorn är (hyfsat) imponerande 8.2l/100km vilket får anses klart godkänt med två personer, två stora resväskor och en hel del stadskörning.

Men det är ingen bil jag kommer bli ledsen att slippa, när jag väl sätter mig i min tyska kvalitetsvagn på Arlanda!

Jag ska försöka mig på en sammanfattning för att fördriva tiden på flyget lite grann, förvänta er därför ett längre inlägg publicerats under tisdagen eller onsdagen.

Until then, det har varit trevligt att så pass många återigen varit intresserade av vår resa, vi får väl se om det blir någon ytterligare USA-tour…
Samtliga (mina) bilder finns på http://bilder.badanka.com och dessa kommer återuppladdas lätt redigerade när jag väl kommer hem och har tillgång till bättre verktyg. Det tillkommer säkert några bilder från morgondagen.

Adíos!

2014-09-14 17.53.06 rsz2014-09-14 17.52.48 rsz

Universal Studios Hollywood

Idag var siktet inställt på ”nöjesparken” Universal Studios. De har nämligen gjort biiig business på att öppna upp delar av studioområdet för allmänheten och installerat lite olika attraktioner, vissa bättre än andra…

Det kostar $92 i inträde, $87 om man förköper på internet. Bara där gör man extra-big business! Sen finns det något som kallas för Front of the line-pass, som kostar $139, och låt mig bara säga: SÅ-JÄVLA-VÄRT-DET!

Ska ni till Universal någon gång, offra de extra $40-45 för att köpa passet. Nu var vi i parken på en lördag, dvs det var säkert lite mer folk än vanligt, men köerna (de har rätt bra skyltar med tider på köer) till de flesta attraktionerna låg på 40-60 minuter. 

FYRTIO TILL SEXTIO MINUTER för att köa till en attraktion som kanske är över på 5 minuter…

Förstå känslan när du får en helt egen ingång och är inne på under 5 minuter, priceless!

Vi började med det vi båda ville se mest, nämligen Studio Tour där man får åka i ett mindre biltåg genom delarna av studioområdet som inte är öppna för allmänheten i vanliga fall, samt åka in i världens största 3D-upplevelse regisserad av bla Peter Jackson. Det var en rätt intressant tour där man fick se en hel del kända scenerier, bla 13 kompletta stadskvarter från olika delar av världen, och filmvärlden för den delen. 
Ballast av allt (förutom att se torget från Back to the future (som även används i fler filmer)) var nog krasch-scenen från War of the Worlds.

Man har alltså köpt en gammal Boeing 747 för $60.000 från en flygplanskyrkogård och sen förstört den för ytterligare $200.000 (tvåhundrafuckingtusen dollar!) för att få det att se verkligt ut, och tro mig de har verkligen lyckats!

Sen gick vi och såg en liten förevisning om specialeffekter innan vi testade 3D-upplevelserna från Simpsons- och Transformers-attraktionerna som var förvånandsvärt häftiga. Trots att man (som i Simpsonsattraktionen) inte fysiskt flyttade sig så mycket så kändes det verkligen som en riktig berg-och-dalbana. Vi avslutade med Jurassic Park-attraktionen som gjorde att vi båda två mer eller mindre blev dyngsura…

…något som trots allt inte gjort något då Kalifornien för tillfället har värmerekord. Idag var det exempelvis 36 grader varmt när vi var i parken. Som sagt, suck it höstfirare i Sverige 🙂

Efter det kände vi oss faktiskt rätt färdiga med dagen och återvände till hotellet för några öl och lite lättare kvällsmat.

Vi känner oss också rätt klara med Los Angeles och är båda överens om att vi förmodligen aldrig kommer återvända, det är helt enkelt inte ”our kind of town”. Bara det att man måste åka bil överallt, och att alla vägar är mer eller mindre stillastående på vardagarna, gör att det förtar lite av det positiva man upplever.
Jag kontaktade faktiskt BA för att kolla om det gick att åka hem en dag tidigare, men de ville ha hutlösa $1200 per person extra, så vi åker helt enkelt hem som planerat på måndag (vi landar i Sverige vid 20-snåret på tisdag, svensk tid)

Imorgon (redan idag för er) så är det ju valdag. Har ni inte röstat så gör det! Själva röstade vi ju på svenska ambassaden i Washington. Vi kommer följa valvakan via SVT-Play eller TV4-play. Bara att hoppas att de funkar här. Vi ligger ju 9 timmar bakom er, så när vallokalerna stänger vid 20 hos er så är klockan 11 på förmiddagen här, så imorgon blir vi kvar på hotellet en stund för att se hur valet utvecklar sig.

I övrigt är det inte mycket nytt att förtälja, vädret är somsagt helt sjukt bra och vi har haft tur hela resan. Få dagar under 30 grader varmt och endast en dag med regn och det var ju ankomstdagen i New York när jag ändå låg sjuk. Fantastiskt flyt!

De extremt få bilder som togs idag finns som vanligt på http://bilder.badanka.com

Gå och rösta nu!